Förra veckan skickade jag in en nyanmälan för enskild firma. Men det är ju helt galet. Och rätt och spännande. Jag har massor om företagande att lära mig men nu är jag på gång iaf. Maskroskraft. Mitt företag. och även mitt instagram och min blogg.  Den    8 september är det dags för min första öppna föresläsning i företagets regi. Kom ihåg det nu, torsdag den 8 september kl 19 på hälsans hus kan man lyssna på min föreläsning som blir min andra. det finns 40 platser tillgängliga och sin plats bokar man via mail och får då info om

betalningen på 100 kr.

Kommer bjuda på kaffe/te och smörgås i pausen. Kom och fira med mig!:-)

martina_ekstrand@hotmail.com

Hej alla glada!

lördag morgon, jag har ätit frulle och dricker kaffe och funderar på veckan som gått. hela förra helgen låg jag i influensa och missade min premiärmil. inget att hänga läpp över, hälsan kommer först! Nu tar jag sikte på blodomloppet i juni. eller om ja hittar något annat lopp att längta till. MILEN ska jag ta inom en snar framtid.

Annars har tillvaron handlat om plugg och jobb, och barn.

min bror har nu fått inkallelse till fängelse. i slutet av april kommer han fara till anstalten i  Högbo i Göteborg. vi kommer podda en sista gång innan han lämnar sitt tillfälliga hem för ett tag framöver. jag hoppas av hela mitt hjärta att detta blir hans nystart. kände mig lite vemodig när beslutet kom.vi är så glada över att så många skrivit och gett oss positiv feedback på podden som kanske inte är som andra poddar. det är skönt att sluta bry sig om vad andra tycker och bara köra sin grej. det läker både honom och mig. i förrgår fick jag ett mail från en kille som vi bodde granne med i vårat fosterhem. tom han hade fått tag i våran podd och det var så kul att han skrev.

 (om nån VILL och har tråkigt så tar han tacksamt emot brev på anstalten, nostalgi att skriva handskrivna brev ;-)Det har varit så mysigt dessa veckor och nånting jag kommer vårda i mitt inre oavsett hur framtiden blir. han har växt så mycket dessa veckor och på nåt sätt har allt prat fått honom att släppa garden, jag har ju min vän Annelie boendes hos oss denna veckan och vi sitter på kvällarna och delar våra öden med varandra. som gruppterapi på kvällarna och chrille delar med sig av sitt, annelie av sitt och jag av mitt. helt fantasikt att människor med så olika bakgrund finner varandra och kan prata om allt.

känner mig tacksam! vem vet, man kanske kan starta en förening där man träffas och delar med sig av  varandra? som ni märker har föds den ena iden efter den andra. :-)

något jag funderar på oxå är min bok jag skriver på, funderar om jag kanske kan hitta någon som skiva den tillsammans med mig?  jag pratar, en annan skriver. nu svävar jag iväg ibland. som chrille brukar säga " men för helvete martina , du är ju manisk när du får en ide" haha

Nu börjar det dra ihop sig till min första föreläsning, " ett maskrosbarns historia" jag både längtar och är livrädd. min nära vän och mentor eller vad ska kalla det för , Petra, ska följa med som stöd. och efteråt ska vi fira med champagne.

 jag  ska ta ett löppass snart och sen skriva lite och ikväll ut och äta med min gosa Annelie:-)

ha en fin lördag alla där ute och kom ihåg att din sanning är din  och min sanning är min.

här länkarna till alla 3 avsnitten på på podden, i ordning.

http://den-nakna-sanningen.madewithopinion.com/the-beginning-8/

http://den-nakna-sanningen.madewithopinion.com/avsnitt-2/

http://den-nakna-sanningen.madewithopinion.com/avsnitt-3/

Så idag gick en skraj Martina  äntligen till läkaren. Så länge jag kan minnas har jag haft en jobbig känsla inför undersökningar , provtagningar och till slut resultatet av dessa 2.  I min värld har det förknippats med ond bråd död, svåra sjukdomar , ångest. När jag var 14 år skulle jag Gå till sjukhuset och hälsa på en nyfödd bebis . Jag svimmade inne på salen. Bara lukten av sjukhus fick mig att skaka när jag klev in genom entrédörrarna.  

Har suttit hemma hela dagen idag och tankarna har snurrat 1 miljon varv runt, runt, runt i skallen. Jag gick genom mitt liv lite snabbt inför uppbyggnaden av min föreläsning jag planerar och det är så sjukt mycket så jag blir alldeles full i skratt. Och  skrattet har varit nånting som jag alltid haft med mig. Kanske rent av är humorn som hjälpt mig genom allt. jag och mina vänner från förr har skrattat så  vi nästan kissat på oss av alla absurda händelser som egentligen är väldigt traumatiska men som vi ändå på nåt sätt skrattat så vi nästan dött åt. jag måste bara dela med mig av en sån episod från när jag var en så där 15 år gammal.

Det är säkert en lördag  när alkoholen flödat extra mycket och jag går in i vardagsrummet hemma hos oss. Det ligger en stor vit matta  som pryder parkettgolvet och en röd sammetssoffa där min mor sitter. Hon har morgonrock på sig och hon sitter lite halvfull där och har säkert hållt igång några dagar för hon är sliten och sitter och halvhasar i soffan och hon har inte brytt sig om att stänga rocken särskligt väl så jag ser att hon är spritt näck under. Jag suckar  och rycker på axlarna och ska ta mig ut till köket när jag ser nåt mörkt ligga där på mattan. Jag går fram och undrar vad tusan det är för något? jag kollar närmare och känner en stank i näsan och upptcker att det är en bajshög som ligger där. men vad fan? jag kollar på våran hund, en liten tax som inte släpper så stora korvar och så kollar jag på min mor som sitter där borta och frågar  "vad fan morsan, det ligger skit på golvet!"  hon kollar upp och sluddrar lite frånvarande " jag råkade släppa mig"

så jäkla absurt så man kan inte annat än att skratta åt eländet. min kära mor har alltså bestämt sig för att hon ska bajsa på mattan.  jag kommer inte ihåg vem som fick torka upp det där men ni  kanske vart med om känslan när saker blir så absurda att man bara måste skratta. och den där bajshistorien, ja herregud vad mitt tjejgäng och jag har skrattat åt det där. Jag  har hur många såna där tragikomiska historier som helst på lager.  Jag borde kanske skriva en bok  om enbart dom och sälja på komedihyllan.

skrattar ni nu? jag hoppas det för det gör jag ;-)

När jag och min lillebror blev placerade i fosterhem så skiljdes vi från våran äldre bror Peter som då var 16 år gammal. våran styvmor tillät inte honom att ha någon kontakt med oss vilket jag inte visste då. Mot alla odds i allt som var som tog min vilja och envishet mig framåt gång på gång. jag sökte upp honom efter 8 år och 15 år gammal tog jag mod till mig och åkte hem till hans adress och plingade på dörren. min storebror. han som tagit hand om oss när vi var små, han som suttit och sörjt oss när vi försvann ur hans liv. sen den dagen jag ringde på hans dörr på rönngatan har vi haft ett speciellt band som aldrig kommer brytas. jag fick tillbaka min storebror den dagen.Har en liten sneakpeak från boken som jag vill dela med mig av. om just min stprebror.

Min storebror, min hjälte på så många vis. Hans historia är både smärtsam och stark. Han blev mobbad i skolan från första klass. Att som 7-åring när skolan ska vara rolig, spännande och utvecklande starta denna första tid med lärande istället byttes mot  rädsla och ett kämpande för att överleva skoldagen. Mobbingen fortsatte dag efter dag, år efter år. Han spenderade många raster högt uppe i ett träd, där satt han till rastens slut för att sedan när lektionen började klättra ner och undkomma sina plågoandar. Min bror var väldigt lik mig på många sätt. Vi reagerade inte ofta med tårar, utan med ilska. Peter började slåss. Han slog sina plågoandar och bytte allt eftersom tiden gick , rollen med mobbarna. Han tog kontrollen och blev den som dom fruktade. Detta blev en negativ spiral, där hans rykte som slagskämpe gjorde att han blev testad. Men det spelade ingen roll vad plågoandarna gjorde mot honom, han brydde sig inte om det var en kniv som han hotades med eller bara en knytnäve. Han lärde sig att krossa allt motstånd och fick rykte om sig att vara den där starka slagskämpen som inte tog någon skit. När våra föräldrar dog tappade han fotfästet helt. Han satt i sin nya lägenhet så ung och förvirrad, utan trygghet. Bara kaos och förvirring. När vi lämnat vårat gamla liv och stationshuset stod tomt brukade han ta sig in i huset genom ett fönster. De gula gardinerna var kvar i fönstret och en vissen blomma prydde fönsterbläcket. En grå soffa hade man också inte brytt sig att ta med som stod där och samlade damm. I den soffan i det öde huset satt han många gånger och drack öl i sin ensamhet. Satt där i sorgen han inte visste hur han skulle hantera. Saknaden efter sina småsyskon som han inte visste när han skulle få se igen. Smärtan som fullständigt belägrade honom men som han inte visste eller kanske inte vågade släppa fram.

idag är Peter 4-barnspappa. han är mina barns stora idol. han är varm, trygg och så fullständigt galen av bus och humor. min älskade storebror, vi är nog rätt lika du och jag. vi är kämpar, inte offer! 

tack för att du finns i mitt och mina barns liv och jag är så glad att jag plingade på din dörr den där dagen. :-)   Storebror med lillebror :-)      Min dotter Meja på Peters axlar

Har en fullständig motivationsdipp när det gäller mat. Ingen lust att laga mat, ingen lust att njuta av den, ingen lust att fixa matlådor. Bara känner mig fullständigt tom på inspiration och matglädje. Min matlagning kräver planering och just planering är jag riktigt kass på mellan varven. Ska försöka hitta matglädjen nånstans.  Vill känna lusten att laga bra mat!

Mat är något som det alltid tjafsades om hemma i mitt fosterhem. Eller min mor tjafsade alltid om det, bråk & tjafs om hur mycket man åt och  jag fick naturligtvis aldrig experimentera i köket, jag gjorde bara fel och hon var aldrig nöjd. Matglädje var något som aldrig existerade. Bara ångest och negativitet.

Jag glömmer aldrig en julafton för massa år sedan, jag var 15-16 år och som vanligt var hon stupfull, just denna julafton  var hon så väck att hon mestadels låg i sitt sovrum och sov. Jag, min lillebror och våran pappa fixade mat till julbordet och det var min första julskinka som jag fick tillaga och griljera helt själv. Det tog sin lilla tid men det var mysigt att få göra allt tillsammans för en gångs skull och det var skönt att hon låg därinne och sov så att vi fick vara ensamma. Efter nån timme börjar hon vakna till och hon börjar ropa efter min pappa. hon vill ha mer sprit.  När hon inte får  någon respons tar hon sig ur sängen , bemödar sig inte ens att ta på sig kläder, så naken  och illaluktande vinglar hon ut i köket och började fälla sina,   som vanligt, sarkastiska kommenterar om allt och inget. Jag käftar emot som vanligt och påpekar att har hon inget snällt att säga kan hon lika gärna fira sin egen julafton i sängen. Jag var så bra på att svara på hennes aggressivitet. Jag hade alltid ett svar på tal, och aldrig att hon fick nöjet att se mig svag. Hon går fram till diskbänken och tittar på all mat vi har fixat, hon ler hånfullt och frågar om det var jag som har gjort julskinkan, tror inte ens hon väntade på svar utan  hon tar tag i hela skinkan och med ett svep kastar hon ner den på golvet och så trampar hon på den och sparkar iväg den som en fotboll.

Min pappa som alltid var så lugn och rena motsatsen till min störda mamma , fullständigt exploderade, han tog tag i hennes skitiga hår och  bokstavligt talat släpade in henne i sängen där han kastade ner henne och sa ” nu jävlar är det du som stannar här inne ” han var så arg! Och även om jag aldrig riktigt kände att han försvarade oss mot henne på ett sätt som en riktig förälder skulle göra om deras barn råkade illa ut, så kände jag den  dagen att han gjorde det. För ingen orkar med att ständigt bli provocerad. Ingen kan lämnas oberörd av ett sånt bemötande. Som jag slitit med den där jävla julskinkan, hon kunde lika gärna ha spottat mig i ansiktet. Så otroligt sjukt och än en gång frågar jag mig själv, hur fan orkade jag?

En julafton bland många andra på dysfunktionella Mårdstigen 6.

Ibland är min sinnesstämning väldigt tung och dyster. Det kommer liksom som ett mörkt moln och drar in över mig. Oväder i själen. Detta har jag haft till och från hela mitt liv. Där allt känns hopplöst, jag känner mig arg & bitter, orättvist behandlad . När jag var liten kunde jag få konstiga utbrott och mina kompisar har berättat att jag liksom från en sekund tll en annan kunde få en ordentlig svängning i humöret och där jag gjorde väldigt märkliga saker. På väg hem från skolan kunde jag kasta bort saker i skogen och när mina kompisar undrade vad jag höll på med låtsades jag som att jag inte förstod vad dom pratade om " vaddå , jag har inte kastat bort nåt" Såna där knepiga grejer gjorde jag mellan varven, blev aggressiv och utåtagerande för ingenting. Mina kompisar gjorde ingenting mot mig. Dom gillade mig trots det där knepiga ibland. Uppmärksamhet , ville att dom skulle se mig antar jag. 9-10 år gammal och så i behov av kärlek & förståelse. Det är så vansinnigt sorgligt när jag tänker tillbaka på den där lilla tjejen. Jag hade många , många dagar där jag fantiserade hur jag skulle kunna bli kvitt min mamma. Ja det är fruktansvärt men samtidigt var det en helt naturlig reaktion. VEM orkar höra dag ut och dag in : "din äckliga jävla hora! Jag ska komma ner och strypa dig när du sover " VEM orkar lyssna på dom orden och VEM klarar sig helskinnad i psyket av en sån behandling? VEM orkar bråka VARENDA dag, slåss för sig själv? Jag tror mitt mörker jag drabbas av ibland kommer från barndomen. Där allt känns förjävligt och ensamt. För den känslan får jag då. Att jag är ensam. Jag förstår rent logiskt att jag inte är det men själen , den fattar inte ibland och ger mig så dubbla känslor. Ensam & ledsen. Och vet ni, jag skäms att jag känner så. Jag skäms att erkänna det. Jag vet inte varför. Kanske beror det på att jag alltid fått höra att jag är så "stark". Jag är en överlevare som inte har tid med känslomässigt trams liksom. Jag ler lite när jag skriver för det är så absurt på något vis. Idag har jag det där mörkret över mig. Japp, jag erkänner, idag är en sån dag. Jag vill bara dra åt helvete och gå och gömma mig. Vilken jäkla tur att jag inte ÄR MiNA TANkAR! 

Hur börjar man skriva en bok om sig själv? Hur ska man gå tillväga för att få ihop en barndom som bestått av misshandel, övegrepp och vanvård på pränt? Kommer det öppna upp sår som jag inte orkar kännas vid? Kommer jag orka lappa ihop mig själv när jag går in på djupet av det jag bär på, mina minnen, mina minnen som delvis är förträngda pga den enkla anledningen att jag inte haft styrkan och orken att minnas. Hur kunde det bli så fel? Det är dags att skriva min bok, berätta min viktiga historia. Det är dags att ta ansvar för den 8-åriga tjejen som blev lämnad ensam i kaoset.

Jag trodde hela mitt unga vuxna liv att jag hade en bra självkänsla, den där tuffa attityden som signalerar ”lämna mig ifred”, den där självkänslan som egentligen bara var en fasad. Jag intalade mig att om jag inte släpper in människor i mitt liv igen kan ingen skada mig , ingen skulle kunna hacka sig genom det hårda skalet och orsaka ännu mer smärta, sorg och desperation. Jag satt ofta på mitt rum när jag var liten och försökte stänga ute ondskan. Jag stängde dörren och tog fram min keybord och fantiserade att jag var en stjärna, någon annan, någon som betydde något , någon som var viktig och söt. Tryggheten och egenvärdet hade hon tagit ifrån mig. Sakta men säkert bröt hon ner den där lilla tjejen som i sin allra största sorg och förvirrande ensamhet behövde henne som mest. Hon tog ifrån mig rätten att vara barn, hon tog ifrån mig rätten att utvecklas och hon tog ifrån mig rätten att känna trygghet. Hon hånade, slog och förödmjukade mig i 9 års tid. Detta är min histora om ett maskrosbarn. Ett maskrosbarn som kallades horungen.