jag har ägnat min helg åt att skriva. min första ide till en bok, att faktiskt på riktigt skriva en bok fick jag i september 2014 när jag var på bokmässan med min barndomsvän. 2 månader efter min hjärnblödning. den där kicken och glöden att komma på vad jag vill. jag vill skriva denna boken om mitt liv. det har dock bara stannat vid en tanke att vilja göra det. jag har funderat så mycket på det där under det senaste året. tankarna kring boken har legat där i bakhuvudet men av nån anledning har jag inte kommit igång med skrivandet. jag tror att jag helt enkelt inte varit redo. att öppna upp det där som länge varit stängt. läskigt är bara förnamnet. ju mer jag öppnar upp, desto mer får jag en känsla av att skriva. bearbeta, skriva och dela med mig. som pandoras ask.

jag har letat genom gamla anteckningar och hittade en text jag vill dela med mig av. det beskriver en vanlig fredag hemma hos oss.

"Fredagskväll hemma. min mamma är på dåligt humör och elak. Hon sitter naken på den dammiga , smutsiga toaletten och ropar att jag ska komma dit. jag går in på toaletten och hon säger : sätt dig på golvet. jag har ingen lust att sätta mig så blir uppkäftig och säger Nej, det har jag ingen lust med.

hennes käft osar spritångor och hennes hår är smutsigt och säkert inte tvättat på veckor, ändå tror hon att hon är skitfräsch och sprayar hårspray och tar på sig ett ceriserosa läppstift.

hon sluddrar: men sätt dig för helvete på golvet hora, annars är du inte min dotter.

jag orkar inte bråka så jag sätter mig där där på golvet på den äckliga mattan framför min fulla och vidriga styvmor. inget konstigt eller onormalt när jag var 13 år, då hade jag vant mig. en helt vanlig fredagkväll."

Jag har funderat på detta med mindfullness. jag har ett jobb med väldigt mycket social kontakt. det är stimmigt och i perioder väldigt mycket folk. man har inte möjlighet att ta en rast och få vara helt ifred.

jag har även utmanat mig själv både fysiskt och psykiskt . haft en kanonstart på min viktminskning och jag har sprungit som aldrig förr. Häromdagen slog jag personligt rekord, 5 km. har aldrig nånsin sprungit den sträckan förut. 

Så idag behöver jag bara få vara, hemma i en tyst lägenhet där det enda som planeras är vilket program på tvn jag ska slökolla på. jag är oerhört tacksam för denna lördag jag får varannan vecka på mitt nya jobbschema. En lördag bara för mig själv. jag vaknade sent idag, runt kl 10. sömbristen förra veckan var nog en av anledningarna till att jag fick panikångest.

29 augusti  idag och snart slut på denna månad. jag ser fram emot fler utmaningar i september då mitt nya löpschema tar fart.

Det har varit några lite märkliga dagar. Enorm energi och glädje har blandats med ångest och rädsla. Träffade 3 underbara personer i måndags och så fort jag klev in på det där fiket inne i stan och slog mig ner vid dom så kände jag mig hemma. Samhörighet.
Efter mötet åkte jag raka vägen hem, tog på mig träningskläderna och levererade 4 km svettiga intervaller.

Igår vaknade jag och kände mig lite diffust orolig , det brukar vara så där strax innan jag ska få en panikattack. Man kan inte riktigt sätta fingret på det men man vet att man är skör.
Åkte till jobbet och tänkte på allt som hänt den senaste tiden, skrev ett jobbigt inlägg häromdagen  som började röra runt i kroppen. Och sen small det till, full panikattack. Utan att förvarna bara BAM! Yrsel, hjärtat som rusar, kall & varm om vartannat i hela kroppen. På 2 sekunder gäller det alltså att försöka ta kommandot, säga till sig själv: nej, du är inte sjuk,  detta är inte en till hjärnblödning, det är bara ångest, så ta det lugnt och andas. Så jag vet inte hur lång tid det tog innan det försvann men försvann gjorde det. Jag andades, och pratade lugnt med mig själv. Skakiga händer.

Jag förstår ju egentligen varför jag får den nu, jag är inte van vid fokus på mig, jag är inte van att ta så mycket plats som jag gör just nu med bloggen , mina inlägg, mina mål.  Att skriva om sig själv på det sättet är läskigt. Naket och utlämnande. Men det är JAG och det är något JAG vill och behöver. För min EGEN skull. Jag vill inte bara köra på utan att reflektera. Och kan det som en bonus  hjälpa en endaste person att ta kontroll över sina demoner eller vad man nu kämpar med så är det så värt det.  Det är dags att ta tag i livet och ruska om.
Just nu känner jag mig lugn, är stolt över hur jag hanterade denna " motgång" och inget jag tänker fortsätta fundera på. Jag mår bra just nu. Punkt. Jag vet att träning är bästa medecinen mot ångest så snart ska jag ge mig ut på ett löppass.har tagit en ledig dag idag och har spenderat ett par timmar på modelhouse , blivit sminkad och fotad. Jag vann ett pris på KBKhälsocamp i somras. Himla kul! Det var skoj och inte alls läskigt som jag hade trott. Sen verkade jag ha fallenhet för det här med att bli fotad. Jaha, inte vet jag:-) bara tacka & se glad ut:-)
Så avslutar detta inlägg med en bildserie                         och : Fuck the demons!!
Tack #kbkhälsocamp för min vinst på #modelhouse

jag har tänkt mycket på min bror idag. det har gått ett tag sedan jag hörde av honom. min bror är väldigt speciell för mig. ja det är väl alla syskon så klart men jag menar att allt vi har gått genom i uppväxten och in i vuxenlivet gör att man får en konstig relation till varandra.jag tog hand om honom när vi var små. jag var hans trygghet, hans fasta punkt och det skiljde bara 3 år mellan oss. så märklig tillvaron var på den tiden. så otrygg och vansinnigt märklig. jag brukar fundera mycket på det där ibland, varför vi 2 som var med om samma saker hamnade så olika i livet.

jag och våran styvfamilj åkte mycket på husvagnssemestrar, åh, vad mysigt kanske de flesta tycker. nja, för oss blev det inte riktigt så mysigt. morsan drack ju alltid för mycket sprit, sen fick hon med farsan i det oxå och sen glömdes vi bort. jag har funderat mycket på hur mitt förhållande till mat kunde bli så skevt. well, idag fick jag en minnesbild helt plötsligt , ett minne från en av våra semestar. alltid öland. eller Trosa. olika fragment där min mamma är stupfull och ligger i slafen och dreglar och bara är allmänt vidrig, skriker könsord till mig och min bror. vi orkar inte ta fajten utan lämnar husvagnen och tar en promenad på området. jag kommer ihåg att både jag och min bror är så hungriga! vi hade inte fått nåt att äta och går i den lilla lanthandeln och fantiserar om vad vi skulle välja om vi fick. jag kommer ihåg att jag tänkte , när jag blir stor ska jag äta allt jag vill. det var alltid nåt problem med min mat av nån konstig anledning. jag blev hånad för att jag åt. hånad för att jag var tjock. jag kallades fetto när pappa hade varit och köpt pizza. ibland lessnade jag på orden och kunde flyga på min styvmamma och bara ge henne smäll efter smäll. sån har jag alltid varit, en slagskämpe. min bror däremot höll allt inom sig, jag försvarade honom med näbbar och klor.

nån dag ska jag skriva ett brev till den lilla Martina. att allt ordnar sig. hur fantastisk och fin hon är och att hon kommer uträtta stordåd:-)

och till min bror vill jag bara säga: jag älskar dig alltid, oavsett.

Har precis kommit in från en kvällsjogg längs med min vackra strandpromenad. alltså, den känslan när man har vekat fram och tllbaka en timme innan man ger sig ut, ska jag springa ikväll? orkar jag? nää, fan jag skiter i det! och sen efter 5 minuter helt plötsligt drar på sig träningskläderna och går ut och levererar ett jävligt svettigt löppass! ja, den känslan är liksom helt fantastisk. det fanns inte på kartan förr om åren att välja motion framför soffan och tvn.mitt liv har verkligen gått från extrem kaos till fullständig insikt. det har tagit en massa år och mitt "varför" har jag precis hittat. på bilden nedan är jag 26 år och helt omedveten om min misshandel av mig själv. då var det en tid av väldigt mycket alkohol, tabletter och destruktiv sex som dövning. jag fullkomligt frossade i dåliga relationer och ägnade ingen kärlek alls till mig själv. jag kommer ihåg den där 26-åringen, hon flåsade i trappor och första gången på ett löpband pallade hon 1 minut. 

så här sitter jag sjukt nöjd att jag efter 7 löppass på 3 veckor  klarar 4 km. man ska aldrig jämföra sig med andra men jag gillar att jämföra mig med mig själv och hur det var då. väldigt fascinerande faktiskt. då fokuserade jag på att överleva, nu fokuserar jag på att lära mig leva. så sjukt mycket roligare:-)

  nu vs då      min vy när jag springer

När jag växte upp har alltid sporten varit en glädje för mig. Min pappa & farbror var ju  löpare och vi åkte ofta runt till olika tävlingar i Sverige  och hejade på dom. Kommer inte ihåg så mycket men har minnesfragment där folk går runt med nummerlappar på bröstet och att det alltid var en häftig känsla att få vara med. När mina förädrar dog och vi flyttade till vår nya familj så försvann den känslan, eller inte direkt... I grundskolan upp till  kanske 7:e klass så älskade jag tex friidrott och jag var duktig, jag sprang snabbt och var en kämpe, jag älskade fotboll och bandy, älskade sporten med andra ord. Ju längre upp i åldern jag kom desto mer dog min gnista, allt förtryck hemifrån som gradvis ökade fick mig att tappa tron på mig själv. Jag var ju värdelös, så klart , det fick jag ju höra dagligen.  Jag kommer speciellt ihåg en incident då jag och min bästa kompis Jenny, skulle börja på friidrott efter skolan. Jag gjorde bara den enda träningen , sen slutade jag. Jag kommer ihåg så väl att jag tänkte : nej detta är för svårt, jag klarar inte det, jag är inte lika bra som alla andra. Redan där , när man ska känna glädje och lära sig nya saker förändrades jag.
Jag hade en jävla glöd där inne, men den släcktes av en människa som påstod sig älska mig? Sen dog nog allt mitt sportintresse o jag kom upp i gymnasiet, började tröstäta, dricka alkohol, blev mer och mer destruktiv, gick upp i vikt, drog på mig skulder osv osv osv. Listan kan göras lång. Jag tappade helt min självkänsla.  Nu när jag har påbörjat min förändring mot ett bättre jag har jag upptäckt min sportiga del av mig själv som har varit så bortglömd alla dessa år, jag har upptäckt sportaren i mig och i oktober ska jag springa Lidaloppet till förmån för cancerforskningen. Jag har upptäckt att jag går igång som tusan på sportevenemang och just idag kämpar fantastiska människor i ironmantävlingen i Kalmar och jag känner pirret i magen fast jag sitter här hemma i soffan och kollar på barnprogram:-)

Jag känner mig sorgsen att jag aldrig fick chansen att utveckla min sporttalang, känner mig ledsen att jag aldrig fick chansen att lyckas överhudtaget. jag skulle vilja  ge den där olyckliga lilla tjejen en kram och säga : oroa dig inte , din tid kommer. var så säker!

Men det blir min drivkraft för hur häftig är inte känslan att få tillbaka nåt man trodde var dött?  Det är aldrig för sent mina vänner!
Tack Susanne Dalsätt för att du öppnat mina ögon! Tack KBKhälsocamp för att jag är på väg mot förändring.
Och alla kämpar i Kalmar idag, kör bara KÖÖÖR!!

#kbkhälsocamp

Jag har under åren fått kommentarer som handlar om att jag borde nöja mig med saker och ting. "Ryck upp dig och va nöjd med situationen " typ.
Jag har inte ens brytt mig om att försöka förklara hur jag tänker eller känner vid dom tillfällena. 
För mig existerar inte att nöja sig och det fattar jag nu. Om jag nöjer mig med en situation jag inte är nöjd med så tappar jag mig själv och min respekt för mig själv. Och det har jag haft nog med under årens lopp. Jag har alltid alltid alltid fått anpassa mig till alla andra. Jag höjer ribban för mig själv hela tiden. Därför utvecklas jag och har gjort en ganska häftig resa om man tänker på hur jag levde för 10 år sedan.
igår meddelade jag min skola att jag inte tänker börja med plugget igen. Jag kommer inte ha tid med det, jag har större planer än så. Yihaaa! Så under tiden fortsätter jag  på mitt älskade kondis med mina underbara kollegor som jag älskar.
När jag tänker tillbaka så inser jag att det är just det som är mitt driv , att inte nöja sig. Att försöka sträva framåt. Jag har ingen lust att leva i en relation som handlar om att " nöja sig" , fy fan vad deppigt liksom .:)  det är helt sjukt vad mycket jag lärt mig denna sommaren, om mig själv och mina tankar & känslor, och om andra o min relation till andra.
Insikterna bara haglar över mig och det är både häftigt & jobbigt. Precis som livet antar jag.

så att nöja mig med saker och vara lite halvnöjd, nej, not for me. och jag har hittat gnistan som ska ta mig framåt och uppåt!

har tänkt på vad tusan jag skriva då jag mentalt befunnit mig 15 år bak i tiden. känslomässig dejavu. förklara och skriva om det? nej, jag vill inte lägga min energi på det. det räcker nu. jag måste sluta be om ursäkt för den jag är. gillar du inte det? sluta läs!

Jag har så mycket positivitet i mitt liv just nu att jag blir alldeles varm inombords. har äntligen hittat mitt VARFÖR!

DET ska jag fokusera på! Om 2 veckor ska jag träffa 2 viktiga personer på min resa, ikväll ska jag ringa ett annat viktigt (och jävligt nervöst haha) samtal till en person som kanske kommer ha betydelse för min framtid. Hyreskontraktet blir förmodligen mitt. :-) och jag har känt mig sååå stark i väntan på det kontraktet. jag har inte grävt ner mig ett endaste dugg även fast jag har vetat att det kommer äventyra hela min trygghet med barnen om jag inte skulle få det.

nu är det full fokus framå och uppåt! KÖR BARA KÖÖR!

FUCK the demons!