Har en fullständig motivationsdipp när det gäller mat. Ingen lust att laga mat, ingen lust att njuta av den, ingen lust att fixa matlådor. Bara känner mig fullständigt tom på inspiration och matglädje. Min matlagning kräver planering och just planering är jag riktigt kass på mellan varven. Ska försöka hitta matglädjen nånstans.  Vill känna lusten att laga bra mat!

Mat är något som det alltid tjafsades om hemma i mitt fosterhem. Eller min mor tjafsade alltid om det, bråk & tjafs om hur mycket man åt och  jag fick naturligtvis aldrig experimentera i köket, jag gjorde bara fel och hon var aldrig nöjd. Matglädje var något som aldrig existerade. Bara ångest och negativitet.

Jag glömmer aldrig en julafton för massa år sedan, jag var 15-16 år och som vanligt var hon stupfull, just denna julafton  var hon så väck att hon mestadels låg i sitt sovrum och sov. Jag, min lillebror och våran pappa fixade mat till julbordet och det var min första julskinka som jag fick tillaga och griljera helt själv. Det tog sin lilla tid men det var mysigt att få göra allt tillsammans för en gångs skull och det var skönt att hon låg därinne och sov så att vi fick vara ensamma. Efter nån timme börjar hon vakna till och hon börjar ropa efter min pappa. hon vill ha mer sprit.  När hon inte får  någon respons tar hon sig ur sängen , bemödar sig inte ens att ta på sig kläder, så naken  och illaluktande vinglar hon ut i köket och började fälla sina,   som vanligt, sarkastiska kommenterar om allt och inget. Jag käftar emot som vanligt och påpekar att har hon inget snällt att säga kan hon lika gärna fira sin egen julafton i sängen. Jag var så bra på att svara på hennes aggressivitet. Jag hade alltid ett svar på tal, och aldrig att hon fick nöjet att se mig svag. Hon går fram till diskbänken och tittar på all mat vi har fixat, hon ler hånfullt och frågar om det var jag som har gjort julskinkan, tror inte ens hon väntade på svar utan  hon tar tag i hela skinkan och med ett svep kastar hon ner den på golvet och så trampar hon på den och sparkar iväg den som en fotboll.

Min pappa som alltid var så lugn och rena motsatsen till min störda mamma , fullständigt exploderade, han tog tag i hennes skitiga hår och  bokstavligt talat släpade in henne i sängen där han kastade ner henne och sa ” nu jävlar är det du som stannar här inne ” han var så arg! Och även om jag aldrig riktigt kände att han försvarade oss mot henne på ett sätt som en riktig förälder skulle göra om deras barn råkade illa ut, så kände jag den  dagen att han gjorde det. För ingen orkar med att ständigt bli provocerad. Ingen kan lämnas oberörd av ett sånt bemötande. Som jag slitit med den där jävla julskinkan, hon kunde lika gärna ha spottat mig i ansiktet. Så otroligt sjukt och än en gång frågar jag mig själv, hur fan orkade jag?

En julafton bland många andra på dysfunktionella Mårdstigen 6.

urk och bläää vad förkyld jag är! missar träning en hel vecka, för tänker inte ens fundera på att springa när jag känner mig så här. jag är inte jättebra på tålamod, nej, helt enkelt kass på att vänta på saker. har jag ett mål jag vill nå som nu med löpningen och vikten så vill jag att det händer NU , NU och gärna nyss!:-) Får försöka tagga ner en aning. En sak i taget.  jag vill gärna springa ute så länge som möjligt innan vintern kommer , löpbandet är inte min bästa vän, jag blir åksjuk typ om jag springer för länge. innan jag kom på det fick jag ångest efter varje pass och trodde jag var sjuk och skulle få ännu en hjänblödning. men jag gav inte upp och fortsatte springa och nu får jag inte ångesten, utan bara tar det lugnt och vet att det är för att jag blir typ "åksjuk". någon annan som får så?

Team sportia i solna C har utförsäljning på allt i hela butiken så jag fyndade äntligen ett par tjockare Craft löpartights som jag kan ha nu när det är kyligare ute. 70 % rabatt passar mig rätt bra just nu:-) nu längtar jag tills jag är frisk och kan fortsätta träningen!

Jag blev tillagd i en facebookgrupp igår, 100 pass innan julafton, när jag räknar lite snabbt så har jag gjort 35 löppass efter kbkhälsocamp. har äntligen , äntligen hittat drivet och regelbundenheten och fascineras fortfarande av att jag fortfarande känner suget. snacka om att hitta sin grej!

Tack för det powersuss!

löpinspiration som var inbokad hos Susanne Dalsätt på Visingsö idag uteblev då jag vaknade av en jobbig förkylning som fick mig att avboka hela grejen. jag var sååååå sur i morse! jag hade sett fram emot att träffa Susanne och andra härliga människor för att få mig en rejäl dos av energi som är beroendeframkallande.

Mitt humör har svajat hela dagen , tyckte rejält synd om mig själv i förmiddags och låg och ältade att jag missade denna chans. sen lessnade jag lite på mig själv och tog fram det positiva. ja, jag är sjuk. vad tusan ska jag göra åt den saken liksom.mitt sätt att tänka har ändrats så mycket. förut hade jag gått till affären och köpt ett kilo godis och suttit och gnällt att jag alltid råkar ut för saker ,konstant känna sig som misslyckad. men nu   kan jag  ju istället planera träning och kost för kommande vecka, eller planera in en löpträff med vänner kanske? nån löpsugen? ett minievent? jag ändrade fokus från tycka synd om mig till den kreativa idesprutan jag är mellan varven. har så mycket tankar och ideer men behöver lite hjälp att sortera dom :-) så känslan i kroppen är bra just nu. det är kul att leka med kreativa tankar, våga drömma stort och ge sig fan på att jag ska ta mig dit.

Dom senaste 2 veckorna har jag haft min brors fosterdotter här, hon har praktiserat på mitt jobb och jag har inspirerat henne att börja med löpning.( JAG inspirerat? bara tanken känns ju konstig :-)) det har värmt så mycket i mitt hjärta att se hennes gnista, hon är ju bara 15 år och har gått genom saker som påminner om min egna traumatiska uppväxt, tillsammans klarade vi vårt första lopp tillsammans på Lida, vi sprang sida vid sida och kämpade oss genom dom där 5 kilometrarna med samma fokus, samma glädje, samma driv  och vi har pratat om känslor, erfarenheter, mål, livet dessa veckor. jag har pushat henne, berättat hur unik och speciell hon är, för hon är verkligen det! När man tycker något bra om en annan männisa, säg det! var inte tyst, säg det! vi är alldeles för fega för att våga uttrycka våra känslor för andra människor. herregud jag har själv varit det,  alltid varit så rädd för att bli dissad, låtit mina demoner styra vad jag ska våga säga eller inte. men no more! JAG är JAG!

Jag fick ett sms från denna modiga tjej förut när hon satt på tåget tillbaka till sitt liv , smset fick mig att rysa genom hela kroppen och tårarna att forsa och känslor av sprickfärdig stolthet i min kropp.

"vilken mental resa vi går genom,

tänk hur långt vi kommit och hur långt vi kommer gå!

jag ser framtiden, dom nya målen, dom nya hindren vi kommer klara.

Dessa två veckor har gett mig så mycket energi !

jag är så peppad och har så stor motiavtion,

nu jävlar ska vi klara milen tillsammans"

#campvisingsö #kämpaglöd #stolthet #förändring #motivation #löpning #persgården

Jag sitter här  och drömmer om nästa utmaning. Jag känner suget att ge mig på längre distans än 5 km. Detta var en milstolpe för mig och nu känner jag pirret i kroppen att försätta min löpresa. För löpningen har verkligen blivit en del av min resa. Det är så häftigt att känna det där suget, den där längtan att få upp pulsen och bara låta benen ta mig framåt, steg för steg, andetag efter andetag. KBKhälsocamp.se har lagt ut ett inlägg jag skrivit om detta på sin hemsida. Gå in på deltagarberättelser för att läsa.:-)

Ibland är min sinnesstämning väldigt tung och dyster. Det kommer liksom som ett mörkt moln och drar in över mig. Oväder i själen. Detta har jag haft till och från hela mitt liv. Där allt känns hopplöst, jag känner mig arg & bitter, orättvist behandlad . När jag var liten kunde jag få konstiga utbrott och mina kompisar har berättat att jag liksom från en sekund tll en annan kunde få en ordentlig svängning i humöret och där jag gjorde väldigt märkliga saker. På väg hem från skolan kunde jag kasta bort saker i skogen och när mina kompisar undrade vad jag höll på med låtsades jag som att jag inte förstod vad dom pratade om " vaddå , jag har inte kastat bort nåt" Såna där knepiga grejer gjorde jag mellan varven, blev aggressiv och utåtagerande för ingenting. Mina kompisar gjorde ingenting mot mig. Dom gillade mig trots det där knepiga ibland. Uppmärksamhet , ville att dom skulle se mig antar jag. 9-10 år gammal och så i behov av kärlek & förståelse. Det är så vansinnigt sorgligt när jag tänker tillbaka på den där lilla tjejen. Jag hade många , många dagar där jag fantiserade hur jag skulle kunna bli kvitt min mamma. Ja det är fruktansvärt men samtidigt var det en helt naturlig reaktion. VEM orkar höra dag ut och dag in : "din äckliga jävla hora! Jag ska komma ner och strypa dig när du sover " VEM orkar lyssna på dom orden och VEM klarar sig helskinnad i psyket av en sån behandling? VEM orkar bråka VARENDA dag, slåss för sig själv? Jag tror mitt mörker jag drabbas av ibland kommer från barndomen. Där allt känns förjävligt och ensamt. För den känslan får jag då. Att jag är ensam. Jag förstår rent logiskt att jag inte är det men själen , den fattar inte ibland och ger mig så dubbla känslor. Ensam & ledsen. Och vet ni, jag skäms att jag känner så. Jag skäms att erkänna det. Jag vet inte varför. Kanske beror det på att jag alltid fått höra att jag är så "stark". Jag är en överlevare som inte har tid med känslomässigt trams liksom. Jag ler lite när jag skriver för det är så absurt på något vis. Idag har jag det där mörkret över mig. Japp, jag erkänner, idag är en sån dag. Jag vill bara dra åt helvete och gå och gömma mig. Vilken jäkla tur att jag inte ÄR MiNA TANkAR! 

Små steg är fullt av ursäkter, stora kliv ger det där drivet och känslan att jag faktiskt kommer nå mitt mål. Ursäkter är bara ett väldans slöseri med tid. Drivet är glöden som får elden att brinna och inte slockna.

Idag har jag haft sötsuget from hell. jag jobbar på ett konditori av alla ställen  och den där jävla biskvien låg där stor och fet och brun och bara skrek på  mig : En tugga bara, en jävla tugga kan jag väl ta? spelar väl ingen roll? ibland får man unna sig, det är ju ändå inte som förut att jag hetsäter längre. ursäkt efter ursäkt efter ursäkt att hitta anledningar att sätta tänderna i den där chokladbiskvien. så aningen shizofrent tog jag ur den ur kylen och la den på bänken framför mig,lät den ligga där och försökte intala mig själv att ja, vadtusan, vem bryr sig om jag skiter i planen? messade min mentor som jag hoppades skulle skriva nåt i stil med : ja men ta en ätdag, det är okej" när jag inte fick svaret jag ville ha gav jag upp. jag erkänner :-) jag jagade ursäkter. sen tog jag beslutet att stoppa in den där biskvien i kylen igen och när jag bestämde mig för det försvann halva nöjet med att äta den jäkeln. det var inte värt det nånstans! jag ska sluta med ursäkterna. jag vill ta stora kliv, inte små myrsteg. jag vill inte ha kvar samma beteende. för beteendet ändrar sig ju aldrig om jag fortsätter med ursäkter. jag är en kicksökare. jag älskar fart och kreativitet. fokus på det då istället för dom jäkla ursäkterna att stoppa skit i munnen. punkt slut liksom. :-)

jag har inte bloggat på ett tag nu. Har behövt stänga av allt som händer på ett sätt och få rätsida med en del " problem" . Jag har varit hos en psykolog för min panikångest och katastroftänk och ska börja KBT. Ska bli riktigt spännande att sätta igång och aktivt välja att ta itu med detta. Jag känner mig stark ochh målmedveten och inget kan stoppa mig. Nästa söndag springer jag mitt första lopp, Lidaloppet på 5 km. Det är ett lopp där hela anmälningsavgiften går till bröstcancerforskning. min egen mamma dog i bröstcancer när jag var 8 så detta känns lite extra speciellt att slutföra. 

min kost och träning går bra! Det är så underbart att jag faktiskt inte gett upp eller tröttnat. NÄR hände det senast liksom?  Alltid alltid alltid ha en massa planer på att börja träna och gå ner i vikt och så håller jag på en månad och sen skiter det sig. Men INTE denna gången. Jag kör slaviskt med frulle-mellanmål-lunch-mellanmål-middag plus 3 löppass per vecka och det har lönat sig. Min kropp mår så bra,och i idag vägde jag in på 85.9 kg. Jag har totalt kämpat bort 7 .1 kg på 7 veckor!!! Är så otroligt stolt över mig själv och motivationen är på topp!

nu ska jag äta knäckebröd och makrill till frulle, bästa frullen!! Snart helg och jag ska njuta varje sekund!