ja, så här sitter jag på nyårskvällen, håret i nån konstig slarvtofs, inget smink, myskläderna är på och en öl är öppnad.

Jag ska inte gå på fest.:-) nej, denna kvällen vigs helt till mig själv, och  jag har svurit, gormat och blivit tokig på min nya webplats, hemsida eller vad tusan man nu kallar det! summa sumarum är iaf att jag är kass på datorer och tålamod är inget jag besitter så ni kan ju tänka er.Men jag lyckades iaf att skapa en sida. Den är inte klar men den är iaf tillgänglg. gahhhh, så läskigt http://www.fuckthedemons.se/warrior.html men jag ska ut och berätta min historia. den är viktig!  så, revansch är ordet för detta år. GOTT NYTT ÅR till alla där ute! och fuck your demons!

Vad ful du är.
Jag stirrar in i spegeln inne i provrummet och tänker bara det: vad ful du är.
Huden hänger, ena ögat hänger lite mer än det andra när man kollar i profil.

Hästsvansen sitter konstigt på huvudet. Som att mitt huvud är platt T deformerat.

Sen hejdar jag mig några sekunder. Det är ju hennes röst Jag hör. Vad ful du är.

Det ekar i mitt huvud, skamsen och nedåtböjd slår jag bort blicken. Jag tycker inte om det jag ser.

Eller rättare sagt , jag tycker inte om det jag känner. Ibland kan jag inte skilja på om det är sant

det jag ser i spegeln eller om hennes röst är så stark att den får mig att tro det. Vad ful och värdelös jag är.

Hur kan jag tro att jag nånsin kommer vara värd något? Vad pinsam jag är. Hånskrattet ekar i mitt huvud.

Jag känner den där förödmjukande känslan av att bara vilja försvinna igen.

Att återigen vilja byta kropp och få bli en annan, den där stjärnan som hon önskade sig.

Hon önskade sig en söt dotter och fick mig, en vidrig liten tjockis.

Det lät hon mig veta ofta.

SOM   jag kämpat och slitit med detta självtvivel.

Jag krossar demoner varje dag.

Sakta men  säkert byts mitt 

Självtvivel mot en jävla styrka och en beslutsamhet jag nog aldrig känt så stark som nu.

Jag vågar ta för mig, jag vågar sätta mål, jag vågar tro på mig Sjålv och vågar skriva om det och

ta den där platsen jag så länge velat men inte vågat.

Tårarna bränner innanför ögonlocken. Det gör ont, det smärtar.

Det kommer alltid finnas ögonblick då jag sörjer. Alltid. Och jag vill inte att det försvinner.

Jag vill minnas, sörja, ha ont.

Det är julafton, jag undrar vad du gör idag?.

Jag saknar dig, jag saknar min lillebror. Jag önskar vi kunde fått upplevt nånting annat,

nånting fint och kärleksfullt. Vad fick du? Ett liv i misär? Knark, kriminalitet och en ständig kamp.

Jag fick det bättre, jag träffade barnens pappa och för första gången kunde jag vara trygg,

jag fick 2 barn, mitt allt. Men den där pusselbiten saknas alltid , oavsett.

Den pusselbiten är du. Jag älskar dig, jag sörjer. Jag hoppas att du kommer hitta det jag hittat.

Ditt varför. Du har så mycket att ge. Tänk om du kunde älska dig själv som jag älskar dig.
Tårarna rinner och melankolin sprider sig i kroppen. Jag kämpar inte emot, det får vara där.

Jag vet att det inte tar över.

jeesus vad tiden rusar! Det gäller att försöka stanna i nuet, dag för dag.

När jag springer är det den känslan jag har. koncentrera sig på andning. Ta in det man springer förbi.

vattnet, vågskvalp, ankor som flaxar över vattnet.

Igår när jag körde mitt långpass så slog det mig hur galet det är att jag deb 19 december fortfarnde har fömånen att springa ute. Jag har en dag varannan vecka då jag bara behöver fokusera på mig från morgon till kväll och så en natt på det. Igår vaknade jag efter närmare 11 timmars välbehövlig sömn och var seg i skallen.

Just då fanns inte det minsta lust att ge sig ut och springa. nej, fy tusan vad off jag var.

Men eftersom jag nu vet hur jag mår efter ett löppass så varar inte den känslan särskilt länge så jag tog mig ut och avverkade ganska lätt 5 km. sen körde jag  en variant på intervaller den sista biten.

Nästa vecka ska jag försöka mig på ett distansrekord. kanske 8 km? gulp. ja , man kan ju prova iaf:-)

HELT galet att jag i somras knappt orkade springa 500 m. och så rädd jag var för min egen puls! kommer ihåg hur jag sa till våran tränare susanne hur läskigt jag tyckte det var och att jag ville ta det lugnt. ångest. rädd för att dö. hjärnblödning. ja ni fattar, katastroftänket var enormt.  häromdagen frågade min psykolog mig : är det inte ångestladdat att ha hög puls nu när du springer?  jag tänkte efter och insåg att nej, det är inte samma rädsla som förut, jag har lyckats få min kropp och psyke att lära om det som var fel och skadat. och jag lär mig om mig själv och mina gränser hela tiden, efter varje löppass lär  jag mig själv att det är okej, jag är frisk, jag är stark och att detta är så bra för mig! på min instagram (asfaltsblomman76) har jag texten som följer på min sida: " en krigare som ska vinna tillbaka sig själv" och det är exakt det jag håller på med.  jag vinner tillbaka mig själv. i Januari kommer jag köra ännu hårdare. minst 4 pass i veckan ska jag försöka  löpträna, kosten ska jag köra bättre än nånsin. jag är redo för 2016. har mina mål klara  för löpningen men även att föreläsa om min resa är en dröm jag tänker förverkliga . jag KAN och jag SKA.

goder morgon!

sitter i soffan med morgonpigga barn och har precis hällt i mig stor kopp  kaffe nr 2.  Var på julbord på Engelen i gamla stan igår , jag var dock sååå trött så tackade för mig rätt tidigt.

Veckorna flyter på, jag tränar mina pass förutom nån miss ibland då det inte går ihop med vardagen men så är det. nu har jag kört på med träningen regelbundet sedan slutet på augusti. 10 kilo har jag tappat  på några månader och även om jag stått stilla i vikt några veckor så känner jag på kläder att kroppen formas och blir stark. egentligen är det ju mer jag tappat, i september 2014 klev jag in på vårdcentrlen efter sviter av hjärnblödning och ville förändra mitt liv. bokade ett motivationssamtal hos en sjuksköterska där och vägde då in mig på 98 kilo.  15 kilo har jag tappat sen dess.  15 kilo! det är ju galet!:-) grattis till mig själv!

det var lite roligt att gå till den där sköterskan som började rabbla kostcirkeln och hur jag skulle kunna tappa i vikt och bli hälsosam. jag visste ju redan allt det där. dom flesta vet väl hur man ska göra, dock är det motivationen som saknats. min motiavtion just nu är stark och har varit sen augusti. Att ha en mentor som man inspireras av och litar på är fantastiskt. jag tar för mig mer av livet och jag har blivit så mycket bättre på att leva, inte bara överleva.  Jag har träffat fantastiska människor som på olika sätt har en del i mitt liv.  Jag känner mig ödmjuk och tacksam och ser med spänning fram emot ett 2016 med nya utmaningar.