På denna bild är jag 15 år gammal. Som ganska uppenbart är att jag inte är ett dugg överviktig. Ändå har jag en känsla när denna bilden tas att jag är äcklig,tjock,  ful och värdelös.  Helt pga att jag fått det inpräntat   I stort sett varje dag. Men det är inte det dåliga och destruktiva jag ser när jag kollar på den där tjejen. Jag ser en jäkla fighting spirit i henne. Hon skrsttar, skojar och är galen med sina kompisar. Hon står emot och kämpar mot den som vill henne illa. Hon slåss för sig själv och för sin bror. Och jävlar som jag har fajtats! Jag beundrar det hos mig själv att jag är så jäkla envis. Jag kommer ihåg otaliga gånger när min fajting spirit hjälpt mig. Det har varit så bisarra situationer som jag själv satt mig i men som nästa sekund oxå räddas av mig själv. Hur många gånger har jag inte sagt att jag ska ta livet av mig? För att i nästa sekund ringa 112 och be om hjälp. Absolut, jag har fått mina törnar och ärr i själen genom åren och vissa perioder i livet har jag bara känt mig så bitter och arg.  Med all rätt. Men det dröjer aldrig länge förrän jag är på banan igen och fortsätter kampen..

I skrivande stund kämpar jag mycket med min panikångest, ja alltså inte just nu, men den kommer titt som tätt i alla möjliga situationer. Är vansinnigt rädd för att bli sjuk, för att dö och varje extraslag på hjärtat eller varje konstig muskelspänning tolkar mitt undermedvetna som nåt farligt o att katastrofen är nära. Jag kan termerna, jag kan ångest, jag vet orsaken till den. Men vilken kamp det är med mig själv i dom lägena! Jag försöker tänka logiskt när kroppen bara skriker o vill bort, bort, bort! Jag vill inte vara med, jag vill inte ha den där känslan!!! Men , jag är ju så, att jag kämpar, och samtalar med mig själv, jag försöker låta det logiska ta över rädslan. För det är inget annat än kroppens alarmsystem som sätts igång. Det är fel i mitt system. Alla grejer som har hänt, mina föräldrar som blev sjuka och dog i min ålder, min hjärnblödning, min uppväxt osv. Inte så jäkla konstigt kanske att man reagerar. Mina alarmsystem har ju blivit superkänsliga och reagerar på minsta lilla. Ingen kan väl ta sig genom år av destruktivitet utan att påverkas på något sätt.    

Men eftersom jag har denna inbyggda fighting spirit så brukar det lösa sig, på ett eller annat sätt. Jag kämpar på och ger upp det gör jag aldrig. Bara en sån sak som att sätta ord på det man upplever kan göra underverk. Så börja berätta och prata mera gott folk! 

sitter vid fönstret och tittar ut på det grå vädret med regnet hängandes i luften. om nån halvtimme ska jag ge mig ut och springa. hur långt får vi se, men känner idag att jag ska pressa mig lite. har inte sprungit mycket denna vecka pga att jag inte känt mig okej, varit hemma från jobbet och varit hängig som tusan. igår var jag hos läkaren oc kollade blodtrycket som var helt normalt, hon beställde även prover som jag ska ta fastande på måndag. skönt att få kolla upp.

igår fick jag en sån enorm kick från en vän som berättade om  personliga saker jag hade hjälpt henne genomfört genom att ha hjälpt mig själv. blir så otroligt stolt och glad när jag får höra sånt där. jag älskar verkligen personlig utveckling och när man får kvitto på att min historia faktiskt kan hjälpa någon annan, ja , den känslan är stor och mäktig.

idag ska jag och barnen gå till simhallen. älskar att bada, både dom och jag!:-)

ha en trevlig helg alla som läser detta!

jag är hemma från jobbet idag. helt körd i kroppen, känner mig febrig fast har tydligen ingen. våran kaninhona födde hux flux 3 ungar för 4 dagar sen. det var sjukt. smitningsolycka som bar frukt. 2 dog dock men har kvar en liten kämpe som vi nu pysslar om. djur är bra för humöret. har alltid älskat djur. mer än människor när jag var yngre.

så nu ligger jag i soffan och glor, halkade dit rejält idag med maten så har tryckt i mig allt möjligt. måste ju dock säga till mig själv " bra jobbat Martina, det var ju hela 6 veckor sist"  så hade ångest nån minut sen sket jag i det. positiva tankar!

jag ringde VC idag och bokade både läkare och psykolog. har haft såna turer med panikångest så känner att jag behöver proffessionell hjälp med det. kanske ta några prover oxå hos läkaren. better safe then sorry.  jag har en riktig jäkla fobi för undërsökningar , spciellt att ta blodrycket. får nästan dödsångest. vet, det låter skitfånigt men det har sina orsaker från förr.nåväl, nu ska jag gå dit iaf. punkt slut.

i morgon hoppas jag på en morgonpromenad om jag pallar.

Jag har inte varit hemma hos min fostermor på flera år.  När vi ses ska hon alltid överdrivet kramas och pussas på kinden. Hon ska alltid börja prata om hur bra hon ¨mår och hur bra allting går. Och alltid alltid, alltid kommenterar hon min kropp. Oftast får jag höra ” men vad smal du blivit” jag fattar inte riktigt denna hets för utseenden och vikt som hon alltid har haft.  Hon frågar alltid hur min bror mår men när jag börjar prata om hur han egentligen har det slutar hon lyssna och börjar genast prata om sig själv igen. Det är alltid samma visa och procedur. Jag håller alltid tyst, finns inget att tjafsa med denna märkliga kvinna om. Jag himlar lite med ögonen och lyssnar på hennes patetiska redogörelser av sitt liv. För hon är riktigt, riktigt patetisk. Och med henne har vi spenderat 9 år? Jag fattar på riktigt inte hur vi stod ut. Idag när jag var där var besöket annorlunda. jag var där för att ta adjö av henne och mitt gamla liv. Jag var där för att se henne i ögonen en sista gång och sen aldrig mer träffa henne. Säga upp min relation med henne. Hon är inte min mamma och har aldrig varit och kommer aldrig att bli.

När jag ringer på dörren känner jag mig lite obehaglig till mods, hjärtat bankar lite, jag känner att jag automatiskt kopplar på tuffheten, en sammanbiten och svårfångad martina som kan stå emot. När hon öppnar dörren känner hon först inte igen mig. Av chock tror jag. Sen får jag världens kram och genast börjar det meningslösa tugget. ” vad smaaaaaal du har blivit” hon synar min kropp från topp till tå. ” men , martina vad smaaaaal du är, hur har du gjort?” jag säger lite syrligt att vi kanske kan  prata om nåt annat än min kropp nån gång.

Frågar hur hon mår och som vanligt mår hon sååå bra och hon har träffat en kille och såååå käääär. Haha allt detta är så sjukt komiskt. I hennes fantasivärld kanske.

Hon frågar var min bror bor och jag svarar ” han bor på härbärge, han är hemlös” hon vill plötlsigt att han ska ringa henne men jag svarar bara ”nej, han vill inte ha nån kontakt med dig”  

Hon frågar vad jag gör nu förtiden och jag svarar att jag håller på att skriva en bok. Hon svarar” oj, en bok, vad ska den handla om då?”

” den ska handla om mitt liv och alla prövningar jag fått utstå sen barnsben” jag tillägger ” jag har ju inte haft en direkt normal barndom, eller vad tycker du?” och då tänder hon till .  hon kliver genast i sin martyrroll att hon minsann gjort så gott hon kunnat och att jag inte vet nånting om hennes bakgrund. Ja absolut svarar jag, det har jag verkigen förstått därför att konstant trycka ner 2 små barn kan inte vara nånting som en fullt frisk person gör.

Jag fortsätter ” jag   är dock  jävligt stark och jag har   tagit mig upp och fram trots skiten du  har utsatt mig för. Jag ska lyckas i livet och när jag är klar med boken ska jag skicka ett signerat ex till dig, bra va? ”

Med dom orden känner jag att jag är klar, jag kan inte sitta kvar i den där sunkiga soffan och utsätta mig för hennes närhet längre.  När jag reser mig säger jag ” jag kommer inte tillbaka” då ändrar hon sig, då tar hon fram sitt andra säkra kort i hennes manipulativa väsen, tårar. Finns ingen som är så bra på att vara ett offer som hon. Med plutig mun frågar hon ” är du arg på mig?” nej, siv, jag har slutat vara arg på dig. Jag tycker bara du är tragisk. Du har aldrig nånsin bett om ursäkt och alllt handlar bara om DIG.  Hon börjar snyfta och säger ” förlåt, jag har misslyckats, jag kan inte dra tillbaka tiden” jag känner att nu vill jag bara vända henne ryggen. Jag ser henne i ögonen och hon snyftar tillgjort. jag skakar bara på huvudet och ler lite  sen vinkar jag hejdå och tar mig ut därifrån, ut i friska luften. åh vad skönt det är att andas frihet.

Det finns en sak jag brukar tänka mycket på mellan varven och må dåligt över och få skuldkänslor för. Och det är perioden när min äldsta dotter föddes. 
Jag led av en fruktansvärd förlossningsskräck när jag var gravid med henne. Lyckan att hon var där inne stördes nästan helt av min skräck. Det var som att jag bara inte trodde på att jag skulle fixa det. Jag kommer dö. Bli tokig. Förlora förståndet. Jag hade känt min sambo i ca 2 år när vi blev gravida. Eftersom mitt liv i princip var ett enda stort kaos fram tills dagen jag träffade honom så var det lite av en chock för mig att gå från kaos till lugnet själv och jag hade svårt att hantera detta nya liv. Kroppen var så van vid känslokickar att jag nästan saknade det gamla destruktiva, det vana och bekanta i mitt liv. Man är liksom lite trygg I sin egen misär.

Jag bearbetade min förlossningsskräck hos en kurator varannan vecka fram till födseln.

Jag gick från att kräva kejsarsnitt till att försöka föda vanligt. Och det gjorde jag och det gick över alla förväntningar.

Vilken superkvinna jag kände mig som! Hade JAG lyckats få ut den där lilla människan? JAG? Som ständigt haft den där djävulen på ena axeln som matat mig med självhat och förakt. Men jag grejade det med bravur.
Tiden efteråt blev dock en känslomässig berg & dalbana där jag kastades mellan fullständig lycka och samtidigt en enorm mental trötthet. Jag kunde inte knyta an till min bebis. Jag fattade ingenting. Då.  Jag kunde inte känna lyckan. Jag kände mig bara less o hade lust att bara ge upp. Idag fattar jag att jag måste ha drabbats av en depression. Alla tvära kast i mitt liv blev för mycket och jag kunde inte hantera det nya " perfekta" svenssonlivet .Jag var så trasig i själen och jag funderade mycket och var LIVRÄDD att jag skulle bli som min fostermamma. Detta ständiga självtvivel i alla situationer .
Idag är min relation till mina barn stark, ärlig och kärleksfull ,dom är mitt varför.  Dom är mitt liv. Jag förstår varför det var som det var och även om jag ibland känner mig ledsen  för att jag inte var närvarande till 100% den första tiden så vet jag att det jag gör för mig själv idag det gör jag även för dom. styrkan i att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Hur börjar man skriva en bok om sig själv? Hur ska man gå tillväga för att få ihop en barndom som bestått av misshandel, övegrepp och vanvård på pränt? Kommer det öppna upp sår som jag inte orkar kännas vid? Kommer jag orka lappa ihop mig själv när jag går in på djupet av det jag bär på, mina minnen, mina minnen som delvis är förträngda pga den enkla anledningen att jag inte haft styrkan och orken att minnas. Hur kunde det bli så fel? Det är dags att skriva min bok, berätta min viktiga historia. Det är dags att ta ansvar för den 8-åriga tjejen som blev lämnad ensam i kaoset.

Jag trodde hela mitt unga vuxna liv att jag hade en bra självkänsla, den där tuffa attityden som signalerar ”lämna mig ifred”, den där självkänslan som egentligen bara var en fasad. Jag intalade mig att om jag inte släpper in människor i mitt liv igen kan ingen skada mig , ingen skulle kunna hacka sig genom det hårda skalet och orsaka ännu mer smärta, sorg och desperation. Jag satt ofta på mitt rum när jag var liten och försökte stänga ute ondskan. Jag stängde dörren och tog fram min keybord och fantiserade att jag var en stjärna, någon annan, någon som betydde något , någon som var viktig och söt. Tryggheten och egenvärdet hade hon tagit ifrån mig. Sakta men säkert bröt hon ner den där lilla tjejen som i sin allra största sorg och förvirrande ensamhet behövde henne som mest. Hon tog ifrån mig rätten att vara barn, hon tog ifrån mig rätten att utvecklas och hon tog ifrån mig rätten att känna trygghet. Hon hånade, slog och förödmjukade mig i 9 års tid. Detta är min histora om ett maskrosbarn. Ett maskrosbarn som kallades horungen.

Nånting som jag verkligen har märkt sedan jag ändrade min kost och la till träningen är att jag är så mycket piggare när jag har barnen.. Jag kan busa, springa med vagnen och knasa mig och jag är gladare . Glädjen tror jag kommer av att jag slipper det dåliga samvetet att inte orka. Nu orkar jag mer och mer. Jag har tom varit ute och sprungit med min 7-åring som även kommer heja på mig när jag springer lidaloppet i Tullinge i oktober.
Förut har jag inte direkt haft nån livslust och många dagar har jag vaknat på morgonen och önskat det var kväll igen så jag kunde få gå och lägga mig igen.Usch, den känslan .  

Dom senaste 3 åren har varit ganska hektiska. Jag har separerat med allt vad det innebär, kämpat för att hitta nånstans att bo , och så hjärnblödningen som bara drabbade mig från en sekund tlll en annan. Inte konstigt att depressionen har kommit och gått. Men här sitter jag nu i min egna lägenhet, med 2 små troll jag älskar över allt annat, jag är frisk från hjärnblödningen utan några bestående men som bara det är helt fantastiskt. Läkarna sa: detta kommer ta väldigt lång tid att återhämta sig från.  Vad kunde jag göra för ett år sen liksom? Gå sakta sakta till affären  som tar 5 min för en frisk person. För mig tog det då 45 minuter. Och vad gör jag idag? Springer 3 dagar i veckan och har lyckats med 5 km utan paus. Kroppen är fantastisk! Jag börjar på riktigt hitta lyckan och det är underbart!  Jag är en krigare och jag ger fan aldrig upp. Så är det bara!
alla fantastiska människor som jag får så mycket pepp och stöd ifrån och skillnaden nu är väl att jag är bättre på att ta emot energin jag får från andra när jag faktiskt börjar känna tillit som har varit mitt stora problem i livet.
Nu ska jag ägna mig åt kidsen som ser stt jag är lite disträ och lever rövare
Puss & hej!

Jag har så länge jag minnats haft en ganska stark inre röst. En sån där röst som påminner mig om att det kommer lösa sig i tuffa tider. Vissa perioder är den rösten väldigt svag och jag drabbas av känslan att vilja ge upp men det dröjer inte länge förrän den åter får kraft och pratar sansat med mig.
En sak som jag tänkt på är att den där rösten befann sig mycket i min styvfamilj. Allt eftersom tiden gick blev våra liv mer och mer drabbat av den dysfunktionalitet som rådde. Många gånger kände jag en obehagskänsla , en konstigt surrandes känsla i bröstet som jag idag förstår var ren ångest. Ångest för att jag aldrig visste vad som mötte mig när jag kom hem från skolan, ångest för att jag aldrig visste hur fredagkvällen skulle bli eller hur bortgjord jag skulle bli om jag tog hem mina kompisar. Den där rösten lugnade mig många, många gånger  när jag fick den där obehagskänslan , min inre röst försökte på ett effektivt sätt undanröja faror och hot och jag bokstavligt talat frågade mig själv om relevansen i det jag kände:  " har du gjort nåt för att ha orsakat hennes ilska idag? Nej.
" har det hänt något idag?" Nej
Okej, kusten är klar. Du kan bortse från den oroskänslan nu.

I dom lugnaste stunder kunde jag få den där obehagskänslan och då plockade jag fram min inte röst som tröst. Man kanske kan kalla det kontrollbehov och katastroftänk i psykologiska termer. Jag har alltid velat ha en plan om nu allt skulle skita sig. Min instinkt att överleva och klara mig ur kriser har tagit över min känsla att bara lägga mig ner och dö. Faktiskt. Jag stod på jobbet idag och fick denna insikt idag om min inre röst.Helt plötsligt kunde jag koppla upp mig själv då och nu. Det är inte coolt att behöva växa upp som jag gjort men jäklar vad  coolt det är med insikter. Det kan vara jobbigt och starta massa konstiga processer i kroppen men att hitta samband mellan känslor, tankar och beteendemönster är tusan coolt. Och jag väljer att se det så. Känslan att kunna vända nåt destruktivt och negativt till något bra i mitt liv ger mig kraften att fortsätta.
En vän sa till mig :" jag samlar på fjärilar i magen." Underbart uttryck.
Och jag , jag samlar på insikter och en hel del fjärilar oxå.:-)