Satt hemma och fixade inför advent, tog fram ljusstakar och julstjärnor och började städa och fixa undan papper och hittade materialet vi fick på KBKhälsocamp i somras. Anteckningar från varje föreläsning, träningspass. hittade då ett brev jag skrev till mig själv under en av föreläsningarna. jag läser och jag får rysningar. det var då det började. det var då det började på riktigt, min resa mot ett bättre jag.

"Martina, jag vill att du ska känna lugnet, tryggheten och harmonin.

Jag vill att du ska inse att du är värdefull , unik och speciell.

Du är så bra, så stark och så bäst!

Följ dina drömmar, utveckla din kreatívitet och berätta din historia. den är viktig liskom du!

Gör den lilla flickan inom dig hel igen, lova det!"

jag hade glömt att jag skrev detta, men det känns verkligen som att jag tar fasta på varenda ord jag skrev då.

Svindlande, apläskigt, galet, ångestfyllt, pirrande med 1 miljon fjärilar i magen blir min största utmaning nästa år : halvmaraton -2016 !!

Att jag ens vågar andas orden, på snudd att jag lägger bena på ryggen och drar härifrån.

Men , detta har jag satt som mitt stora mål framöver.

Jag kommer uppdatera min träning efter nyår.

Men som ett litet delmål på vägen och för min egna sinnesros skull så ska jag springa premiärmilen på Djurgården i april som blir ett bra stopp på vägen mot mitt livs utmaning. Jag känner mig trygg i att det är lång tid kvar att träna.

Det är så mycket som ska krossas i och med denna utmaning. Rädslor, självtvivel , ångest, gamla beteenden ska ersättas med styrka, mod, målmedvetenhet, livsglädje och ett jävla pannben. 2016 kommer bli mitt år. Det ska jag se till. Känner nåt magiskt stöd från min pappa som säkert sitter där nånstans och ler och hejar på mig. jag ska visa mig själv att jag kan göra allt jag vill.

FUCK THE DEMONS!  

När jag och min lillebror blev placerade i fosterhem så skiljdes vi från våran äldre bror Peter som då var 16 år gammal. våran styvmor tillät inte honom att ha någon kontakt med oss vilket jag inte visste då. Mot alla odds i allt som var som tog min vilja och envishet mig framåt gång på gång. jag sökte upp honom efter 8 år och 15 år gammal tog jag mod till mig och åkte hem till hans adress och plingade på dörren. min storebror. han som tagit hand om oss när vi var små, han som suttit och sörjt oss när vi försvann ur hans liv. sen den dagen jag ringde på hans dörr på rönngatan har vi haft ett speciellt band som aldrig kommer brytas. jag fick tillbaka min storebror den dagen.Har en liten sneakpeak från boken som jag vill dela med mig av. om just min stprebror.

Min storebror, min hjälte på så många vis. Hans historia är både smärtsam och stark. Han blev mobbad i skolan från första klass. Att som 7-åring när skolan ska vara rolig, spännande och utvecklande starta denna första tid med lärande istället byttes mot  rädsla och ett kämpande för att överleva skoldagen. Mobbingen fortsatte dag efter dag, år efter år. Han spenderade många raster högt uppe i ett träd, där satt han till rastens slut för att sedan när lektionen började klättra ner och undkomma sina plågoandar. Min bror var väldigt lik mig på många sätt. Vi reagerade inte ofta med tårar, utan med ilska. Peter började slåss. Han slog sina plågoandar och bytte allt eftersom tiden gick , rollen med mobbarna. Han tog kontrollen och blev den som dom fruktade. Detta blev en negativ spiral, där hans rykte som slagskämpe gjorde att han blev testad. Men det spelade ingen roll vad plågoandarna gjorde mot honom, han brydde sig inte om det var en kniv som han hotades med eller bara en knytnäve. Han lärde sig att krossa allt motstånd och fick rykte om sig att vara den där starka slagskämpen som inte tog någon skit. När våra föräldrar dog tappade han fotfästet helt. Han satt i sin nya lägenhet så ung och förvirrad, utan trygghet. Bara kaos och förvirring. När vi lämnat vårat gamla liv och stationshuset stod tomt brukade han ta sig in i huset genom ett fönster. De gula gardinerna var kvar i fönstret och en vissen blomma prydde fönsterbläcket. En grå soffa hade man också inte brytt sig att ta med som stod där och samlade damm. I den soffan i det öde huset satt han många gånger och drack öl i sin ensamhet. Satt där i sorgen han inte visste hur han skulle hantera. Saknaden efter sina småsyskon som han inte visste när han skulle få se igen. Smärtan som fullständigt belägrade honom men som han inte visste eller kanske inte vågade släppa fram.

idag är Peter 4-barnspappa. han är mina barns stora idol. han är varm, trygg och så fullständigt galen av bus och humor. min älskade storebror, vi är nog rätt lika du och jag. vi är kämpar, inte offer! 

tack för att du finns i mitt och mina barns liv och jag är så glad att jag plingade på din dörr den där dagen. :-)   Storebror med lillebror :-)      Min dotter Meja på Peters axlar

Att vara sann mot sig själv är befriande. Att våga öppna upp och ta emot likväl som att ge.

Är det inte det livet faktsikt handlar om? Att våga se människan med alla skiftningar, drömmar, det svåra och det lätta. Att ha förmågan att kunna ta emot ger styrkan att ge. När dessa två möts finns inga hinder.

Våga tro. Våga känna. Var ett med tanken att det kommer ordna sig. Känn det fantastiska i livet.

för livet kan bli så fantastiskt som du vill ha det. allt du behöver göra är att börja våga tro.

Ni vet känslan när man så väldigt gärna vill något, det kan ju vara vad som helst , en dejt med en kompis, byta till det där nya jobbet man gått och suktat efter eller som i mitt fall, en alldeles egen mental och fysisk förändringsresa. idag har jag det där bubblet i kroppen, dom där fjärilarna som flyger omkring i magen. jag VILL det så väldigt gärna! den känslan ger mig en trgghet och en känsla av att jag kommer nå dit oxå. nu är det inte längre dom där suckarna och tanken" fan jag borde sätta igång snart, göra nåt åt mig själv och min övervikt"  , nu känner jag istället, YES!  i can DO this!

När jag var hemma i katrineholm för ett tag sen hittade jag detta tidningsurklipp hemma hos min farbror. min  pappa. mitt kött och blod som började sin förändringsresa när han var 40 år gammal. han led av diabetes och hade mycket övervikt, när han fick diagnosen bestämde han sig samma dag att nu får det vara nog, jag vill vara frisk. och han började springa, och som han sprang! 44 år gammal sprang han marathon, göteborgsvarvet , lidingöloppet mm mm  han blev en löpare som tog tag i sin hälsa.precis som jag.  han skapade rubriker. inte så långt efter att detta reportage gjordes föll han ihop och från ingenstans drabbades han av en hjärtinfarkt och han dog. så ung. 

så här sitter jag och läser utklippet och känner mig stolt över att få fortsätta det han aldrig kunde slutföra.  jag ska bli min egen solksenshistoria.  och känslan av samhörighet med min pappa är magisk.