Hej alla glada!

lördag morgon, jag har ätit frulle och dricker kaffe och funderar på veckan som gått. hela förra helgen låg jag i influensa och missade min premiärmil. inget att hänga läpp över, hälsan kommer först! Nu tar jag sikte på blodomloppet i juni. eller om ja hittar något annat lopp att längta till. MILEN ska jag ta inom en snar framtid.

Annars har tillvaron handlat om plugg och jobb, och barn.

min bror har nu fått inkallelse till fängelse. i slutet av april kommer han fara till anstalten i  Högbo i Göteborg. vi kommer podda en sista gång innan han lämnar sitt tillfälliga hem för ett tag framöver. jag hoppas av hela mitt hjärta att detta blir hans nystart. kände mig lite vemodig när beslutet kom.vi är så glada över att så många skrivit och gett oss positiv feedback på podden som kanske inte är som andra poddar. det är skönt att sluta bry sig om vad andra tycker och bara köra sin grej. det läker både honom och mig. i förrgår fick jag ett mail från en kille som vi bodde granne med i vårat fosterhem. tom han hade fått tag i våran podd och det var så kul att han skrev.

 (om nån VILL och har tråkigt så tar han tacksamt emot brev på anstalten, nostalgi att skriva handskrivna brev ;-)Det har varit så mysigt dessa veckor och nånting jag kommer vårda i mitt inre oavsett hur framtiden blir. han har växt så mycket dessa veckor och på nåt sätt har allt prat fått honom att släppa garden, jag har ju min vän Annelie boendes hos oss denna veckan och vi sitter på kvällarna och delar våra öden med varandra. som gruppterapi på kvällarna och chrille delar med sig av sitt, annelie av sitt och jag av mitt. helt fantasikt att människor med så olika bakgrund finner varandra och kan prata om allt.

känner mig tacksam! vem vet, man kanske kan starta en förening där man träffas och delar med sig av  varandra? som ni märker har föds den ena iden efter den andra. :-)

något jag funderar på oxå är min bok jag skriver på, funderar om jag kanske kan hitta någon som skiva den tillsammans med mig?  jag pratar, en annan skriver. nu svävar jag iväg ibland. som chrille brukar säga " men för helvete martina , du är ju manisk när du får en ide" haha

Nu börjar det dra ihop sig till min första föreläsning, " ett maskrosbarns historia" jag både längtar och är livrädd. min nära vän och mentor eller vad ska kalla det för , Petra, ska följa med som stöd. och efteråt ska vi fira med champagne.

 jag  ska ta ett löppass snart och sen skriva lite och ikväll ut och äta med min gosa Annelie:-)

ha en fin lördag alla där ute och kom ihåg att din sanning är din  och min sanning är min.

här länkarna till alla 3 avsnitten på på podden, i ordning.

http://den-nakna-sanningen.madewithopinion.com/the-beginning-8/

http://den-nakna-sanningen.madewithopinion.com/avsnitt-2/

http://den-nakna-sanningen.madewithopinion.com/avsnitt-3/

ja, så här sitter jag på nyårskvällen, håret i nån konstig slarvtofs, inget smink, myskläderna är på och en öl är öppnad.

Jag ska inte gå på fest.:-) nej, denna kvällen vigs helt till mig själv, och  jag har svurit, gormat och blivit tokig på min nya webplats, hemsida eller vad tusan man nu kallar det! summa sumarum är iaf att jag är kass på datorer och tålamod är inget jag besitter så ni kan ju tänka er.Men jag lyckades iaf att skapa en sida. Den är inte klar men den är iaf tillgänglg. gahhhh, så läskigt http://www.fuckthedemons.se/warrior.html men jag ska ut och berätta min historia. den är viktig!  så, revansch är ordet för detta år. GOTT NYTT ÅR till alla där ute! och fuck your demons!

jeesus vad tiden rusar! Det gäller att försöka stanna i nuet, dag för dag.

När jag springer är det den känslan jag har. koncentrera sig på andning. Ta in det man springer förbi.

vattnet, vågskvalp, ankor som flaxar över vattnet.

Igår när jag körde mitt långpass så slog det mig hur galet det är att jag deb 19 december fortfarnde har fömånen att springa ute. Jag har en dag varannan vecka då jag bara behöver fokusera på mig från morgon till kväll och så en natt på det. Igår vaknade jag efter närmare 11 timmars välbehövlig sömn och var seg i skallen.

Just då fanns inte det minsta lust att ge sig ut och springa. nej, fy tusan vad off jag var.

Men eftersom jag nu vet hur jag mår efter ett löppass så varar inte den känslan särskilt länge så jag tog mig ut och avverkade ganska lätt 5 km. sen körde jag  en variant på intervaller den sista biten.

Nästa vecka ska jag försöka mig på ett distansrekord. kanske 8 km? gulp. ja , man kan ju prova iaf:-)

HELT galet att jag i somras knappt orkade springa 500 m. och så rädd jag var för min egen puls! kommer ihåg hur jag sa till våran tränare susanne hur läskigt jag tyckte det var och att jag ville ta det lugnt. ångest. rädd för att dö. hjärnblödning. ja ni fattar, katastroftänket var enormt.  häromdagen frågade min psykolog mig : är det inte ångestladdat att ha hög puls nu när du springer?  jag tänkte efter och insåg att nej, det är inte samma rädsla som förut, jag har lyckats få min kropp och psyke att lära om det som var fel och skadat. och jag lär mig om mig själv och mina gränser hela tiden, efter varje löppass lär  jag mig själv att det är okej, jag är frisk, jag är stark och att detta är så bra för mig! på min instagram (asfaltsblomman76) har jag texten som följer på min sida: " en krigare som ska vinna tillbaka sig själv" och det är exakt det jag håller på med.  jag vinner tillbaka mig själv. i Januari kommer jag köra ännu hårdare. minst 4 pass i veckan ska jag försöka  löpträna, kosten ska jag köra bättre än nånsin. jag är redo för 2016. har mina mål klara  för löpningen men även att föreläsa om min resa är en dröm jag tänker förverkliga . jag KAN och jag SKA.

Satt hemma och fixade inför advent, tog fram ljusstakar och julstjärnor och började städa och fixa undan papper och hittade materialet vi fick på KBKhälsocamp i somras. Anteckningar från varje föreläsning, träningspass. hittade då ett brev jag skrev till mig själv under en av föreläsningarna. jag läser och jag får rysningar. det var då det började. det var då det började på riktigt, min resa mot ett bättre jag.

"Martina, jag vill att du ska känna lugnet, tryggheten och harmonin.

Jag vill att du ska inse att du är värdefull , unik och speciell.

Du är så bra, så stark och så bäst!

Följ dina drömmar, utveckla din kreatívitet och berätta din historia. den är viktig liskom du!

Gör den lilla flickan inom dig hel igen, lova det!"

jag hade glömt att jag skrev detta, men det känns verkligen som att jag tar fasta på varenda ord jag skrev då.

Jag sitter här  och drömmer om nästa utmaning. Jag känner suget att ge mig på längre distans än 5 km. Detta var en milstolpe för mig och nu känner jag pirret i kroppen att försätta min löpresa. För löpningen har verkligen blivit en del av min resa. Det är så häftigt att känna det där suget, den där längtan att få upp pulsen och bara låta benen ta mig framåt, steg för steg, andetag efter andetag. KBKhälsocamp.se har lagt ut ett inlägg jag skrivit om detta på sin hemsida. Gå in på deltagarberättelser för att läsa.:-)

Nånting som jag verkligen har märkt sedan jag ändrade min kost och la till träningen är att jag är så mycket piggare när jag har barnen.. Jag kan busa, springa med vagnen och knasa mig och jag är gladare . Glädjen tror jag kommer av att jag slipper det dåliga samvetet att inte orka. Nu orkar jag mer och mer. Jag har tom varit ute och sprungit med min 7-åring som även kommer heja på mig när jag springer lidaloppet i Tullinge i oktober.
Förut har jag inte direkt haft nån livslust och många dagar har jag vaknat på morgonen och önskat det var kväll igen så jag kunde få gå och lägga mig igen.Usch, den känslan .  

Dom senaste 3 åren har varit ganska hektiska. Jag har separerat med allt vad det innebär, kämpat för att hitta nånstans att bo , och så hjärnblödningen som bara drabbade mig från en sekund tlll en annan. Inte konstigt att depressionen har kommit och gått. Men här sitter jag nu i min egna lägenhet, med 2 små troll jag älskar över allt annat, jag är frisk från hjärnblödningen utan några bestående men som bara det är helt fantastiskt. Läkarna sa: detta kommer ta väldigt lång tid att återhämta sig från.  Vad kunde jag göra för ett år sen liksom? Gå sakta sakta till affären  som tar 5 min för en frisk person. För mig tog det då 45 minuter. Och vad gör jag idag? Springer 3 dagar i veckan och har lyckats med 5 km utan paus. Kroppen är fantastisk! Jag börjar på riktigt hitta lyckan och det är underbart!  Jag är en krigare och jag ger fan aldrig upp. Så är det bara!
alla fantastiska människor som jag får så mycket pepp och stöd ifrån och skillnaden nu är väl att jag är bättre på att ta emot energin jag får från andra när jag faktiskt börjar känna tillit som har varit mitt stora problem i livet.
Nu ska jag ägna mig åt kidsen som ser stt jag är lite disträ och lever rövare
Puss & hej!

När jag växte upp har alltid sporten varit en glädje för mig. Min pappa & farbror var ju  löpare och vi åkte ofta runt till olika tävlingar i Sverige  och hejade på dom. Kommer inte ihåg så mycket men har minnesfragment där folk går runt med nummerlappar på bröstet och att det alltid var en häftig känsla att få vara med. När mina förädrar dog och vi flyttade till vår nya familj så försvann den känslan, eller inte direkt... I grundskolan upp till  kanske 7:e klass så älskade jag tex friidrott och jag var duktig, jag sprang snabbt och var en kämpe, jag älskade fotboll och bandy, älskade sporten med andra ord. Ju längre upp i åldern jag kom desto mer dog min gnista, allt förtryck hemifrån som gradvis ökade fick mig att tappa tron på mig själv. Jag var ju värdelös, så klart , det fick jag ju höra dagligen.  Jag kommer speciellt ihåg en incident då jag och min bästa kompis Jenny, skulle börja på friidrott efter skolan. Jag gjorde bara den enda träningen , sen slutade jag. Jag kommer ihåg så väl att jag tänkte : nej detta är för svårt, jag klarar inte det, jag är inte lika bra som alla andra. Redan där , när man ska känna glädje och lära sig nya saker förändrades jag.
Jag hade en jävla glöd där inne, men den släcktes av en människa som påstod sig älska mig? Sen dog nog allt mitt sportintresse o jag kom upp i gymnasiet, började tröstäta, dricka alkohol, blev mer och mer destruktiv, gick upp i vikt, drog på mig skulder osv osv osv. Listan kan göras lång. Jag tappade helt min självkänsla.  Nu när jag har påbörjat min förändring mot ett bättre jag har jag upptäckt min sportiga del av mig själv som har varit så bortglömd alla dessa år, jag har upptäckt sportaren i mig och i oktober ska jag springa Lidaloppet till förmån för cancerforskningen. Jag har upptäckt att jag går igång som tusan på sportevenemang och just idag kämpar fantastiska människor i ironmantävlingen i Kalmar och jag känner pirret i magen fast jag sitter här hemma i soffan och kollar på barnprogram:-)

Jag känner mig sorgsen att jag aldrig fick chansen att utveckla min sporttalang, känner mig ledsen att jag aldrig fick chansen att lyckas överhudtaget. jag skulle vilja  ge den där olyckliga lilla tjejen en kram och säga : oroa dig inte , din tid kommer. var så säker!

Men det blir min drivkraft för hur häftig är inte känslan att få tillbaka nåt man trodde var dött?  Det är aldrig för sent mina vänner!
Tack Susanne Dalsätt för att du öppnat mina ögon! Tack KBKhälsocamp för att jag är på väg mot förändring.
Och alla kämpar i Kalmar idag, kör bara KÖÖÖR!!

#kbkhälsocamp

Jag har under åren fått kommentarer som handlar om att jag borde nöja mig med saker och ting. "Ryck upp dig och va nöjd med situationen " typ.
Jag har inte ens brytt mig om att försöka förklara hur jag tänker eller känner vid dom tillfällena. 
För mig existerar inte att nöja sig och det fattar jag nu. Om jag nöjer mig med en situation jag inte är nöjd med så tappar jag mig själv och min respekt för mig själv. Och det har jag haft nog med under årens lopp. Jag har alltid alltid alltid fått anpassa mig till alla andra. Jag höjer ribban för mig själv hela tiden. Därför utvecklas jag och har gjort en ganska häftig resa om man tänker på hur jag levde för 10 år sedan.
igår meddelade jag min skola att jag inte tänker börja med plugget igen. Jag kommer inte ha tid med det, jag har större planer än så. Yihaaa! Så under tiden fortsätter jag  på mitt älskade kondis med mina underbara kollegor som jag älskar.
När jag tänker tillbaka så inser jag att det är just det som är mitt driv , att inte nöja sig. Att försöka sträva framåt. Jag har ingen lust att leva i en relation som handlar om att " nöja sig" , fy fan vad deppigt liksom .:)  det är helt sjukt vad mycket jag lärt mig denna sommaren, om mig själv och mina tankar & känslor, och om andra o min relation till andra.
Insikterna bara haglar över mig och det är både häftigt & jobbigt. Precis som livet antar jag.

så att nöja mig med saker och vara lite halvnöjd, nej, not for me. och jag har hittat gnistan som ska ta mig framåt och uppåt!