När jag och min lillebror blev placerade i fosterhem så skiljdes vi från våran äldre bror Peter som då var 16 år gammal. våran styvmor tillät inte honom att ha någon kontakt med oss vilket jag inte visste då. Mot alla odds i allt som var som tog min vilja och envishet mig framåt gång på gång. jag sökte upp honom efter 8 år och 15 år gammal tog jag mod till mig och åkte hem till hans adress och plingade på dörren. min storebror. han som tagit hand om oss när vi var små, han som suttit och sörjt oss när vi försvann ur hans liv. sen den dagen jag ringde på hans dörr på rönngatan har vi haft ett speciellt band som aldrig kommer brytas. jag fick tillbaka min storebror den dagen.Har en liten sneakpeak från boken som jag vill dela med mig av. om just min stprebror.

Min storebror, min hjälte på så många vis. Hans historia är både smärtsam och stark. Han blev mobbad i skolan från första klass. Att som 7-åring när skolan ska vara rolig, spännande och utvecklande starta denna första tid med lärande istället byttes mot  rädsla och ett kämpande för att överleva skoldagen. Mobbingen fortsatte dag efter dag, år efter år. Han spenderade många raster högt uppe i ett träd, där satt han till rastens slut för att sedan när lektionen började klättra ner och undkomma sina plågoandar. Min bror var väldigt lik mig på många sätt. Vi reagerade inte ofta med tårar, utan med ilska. Peter började slåss. Han slog sina plågoandar och bytte allt eftersom tiden gick , rollen med mobbarna. Han tog kontrollen och blev den som dom fruktade. Detta blev en negativ spiral, där hans rykte som slagskämpe gjorde att han blev testad. Men det spelade ingen roll vad plågoandarna gjorde mot honom, han brydde sig inte om det var en kniv som han hotades med eller bara en knytnäve. Han lärde sig att krossa allt motstånd och fick rykte om sig att vara den där starka slagskämpen som inte tog någon skit. När våra föräldrar dog tappade han fotfästet helt. Han satt i sin nya lägenhet så ung och förvirrad, utan trygghet. Bara kaos och förvirring. När vi lämnat vårat gamla liv och stationshuset stod tomt brukade han ta sig in i huset genom ett fönster. De gula gardinerna var kvar i fönstret och en vissen blomma prydde fönsterbläcket. En grå soffa hade man också inte brytt sig att ta med som stod där och samlade damm. I den soffan i det öde huset satt han många gånger och drack öl i sin ensamhet. Satt där i sorgen han inte visste hur han skulle hantera. Saknaden efter sina småsyskon som han inte visste när han skulle få se igen. Smärtan som fullständigt belägrade honom men som han inte visste eller kanske inte vågade släppa fram.

idag är Peter 4-barnspappa. han är mina barns stora idol. han är varm, trygg och så fullständigt galen av bus och humor. min älskade storebror, vi är nog rätt lika du och jag. vi är kämpar, inte offer! 

tack för att du finns i mitt och mina barns liv och jag är så glad att jag plingade på din dörr den där dagen. :-)   Storebror med lillebror :-)      Min dotter Meja på Peters axlar