När jag växte upp har alltid sporten varit en glädje för mig. Min pappa & farbror var ju  löpare och vi åkte ofta runt till olika tävlingar i Sverige  och hejade på dom. Kommer inte ihåg så mycket men har minnesfragment där folk går runt med nummerlappar på bröstet och att det alltid var en häftig känsla att få vara med. När mina förädrar dog och vi flyttade till vår nya familj så försvann den känslan, eller inte direkt... I grundskolan upp till  kanske 7:e klass så älskade jag tex friidrott och jag var duktig, jag sprang snabbt och var en kämpe, jag älskade fotboll och bandy, älskade sporten med andra ord. Ju längre upp i åldern jag kom desto mer dog min gnista, allt förtryck hemifrån som gradvis ökade fick mig att tappa tron på mig själv. Jag var ju värdelös, så klart , det fick jag ju höra dagligen.  Jag kommer speciellt ihåg en incident då jag och min bästa kompis Jenny, skulle börja på friidrott efter skolan. Jag gjorde bara den enda träningen , sen slutade jag. Jag kommer ihåg så väl att jag tänkte : nej detta är för svårt, jag klarar inte det, jag är inte lika bra som alla andra. Redan där , när man ska känna glädje och lära sig nya saker förändrades jag.
Jag hade en jävla glöd där inne, men den släcktes av en människa som påstod sig älska mig? Sen dog nog allt mitt sportintresse o jag kom upp i gymnasiet, började tröstäta, dricka alkohol, blev mer och mer destruktiv, gick upp i vikt, drog på mig skulder osv osv osv. Listan kan göras lång. Jag tappade helt min självkänsla.  Nu när jag har påbörjat min förändring mot ett bättre jag har jag upptäckt min sportiga del av mig själv som har varit så bortglömd alla dessa år, jag har upptäckt sportaren i mig och i oktober ska jag springa Lidaloppet till förmån för cancerforskningen. Jag har upptäckt att jag går igång som tusan på sportevenemang och just idag kämpar fantastiska människor i ironmantävlingen i Kalmar och jag känner pirret i magen fast jag sitter här hemma i soffan och kollar på barnprogram:-)

Jag känner mig sorgsen att jag aldrig fick chansen att utveckla min sporttalang, känner mig ledsen att jag aldrig fick chansen att lyckas överhudtaget. jag skulle vilja  ge den där olyckliga lilla tjejen en kram och säga : oroa dig inte , din tid kommer. var så säker!

Men det blir min drivkraft för hur häftig är inte känslan att få tillbaka nåt man trodde var dött?  Det är aldrig för sent mina vänner!
Tack Susanne Dalsätt för att du öppnat mina ögon! Tack KBKhälsocamp för att jag är på väg mot förändring.
Och alla kämpar i Kalmar idag, kör bara KÖÖÖR!!

#kbkhälsocamp

Jag har under åren fått kommentarer som handlar om att jag borde nöja mig med saker och ting. "Ryck upp dig och va nöjd med situationen " typ.
Jag har inte ens brytt mig om att försöka förklara hur jag tänker eller känner vid dom tillfällena. 
För mig existerar inte att nöja sig och det fattar jag nu. Om jag nöjer mig med en situation jag inte är nöjd med så tappar jag mig själv och min respekt för mig själv. Och det har jag haft nog med under årens lopp. Jag har alltid alltid alltid fått anpassa mig till alla andra. Jag höjer ribban för mig själv hela tiden. Därför utvecklas jag och har gjort en ganska häftig resa om man tänker på hur jag levde för 10 år sedan.
igår meddelade jag min skola att jag inte tänker börja med plugget igen. Jag kommer inte ha tid med det, jag har större planer än så. Yihaaa! Så under tiden fortsätter jag  på mitt älskade kondis med mina underbara kollegor som jag älskar.
När jag tänker tillbaka så inser jag att det är just det som är mitt driv , att inte nöja sig. Att försöka sträva framåt. Jag har ingen lust att leva i en relation som handlar om att " nöja sig" , fy fan vad deppigt liksom .:)  det är helt sjukt vad mycket jag lärt mig denna sommaren, om mig själv och mina tankar & känslor, och om andra o min relation till andra.
Insikterna bara haglar över mig och det är både häftigt & jobbigt. Precis som livet antar jag.

så att nöja mig med saker och vara lite halvnöjd, nej, not for me. och jag har hittat gnistan som ska ta mig framåt och uppåt!

Sitter denna lördagmorgon och reflekterar och känner. jag har en otrolig tjej i min närhet, hon är 15 år gammal och helt fantastisk! den resan hon har gjort påminner mycket om min egen resa när jag var lika gammal.så mycket smärta och sorg men lika mycket power och kämpaglöd! jag är inte ett dugg orolig för henne, nu bor hon tryggt och är omgiven av människor som älskar henne. hon är så stark och modig och vågar stå upp för sig själv! Hon skickade ett sms till mig att jag inspirerar henne och jag riktigt kände hennes motivation och energi i dom raderna.

när jag var liten bodde jag med en styvmamma som dagligen tryckte ner mig, kallade mig tjock, ful och värdelös. hela hennes liv verkade gå ut på att vara elak och jävlig och det sabbade min självkänsla och något jag måste bearbeta för att få tillbaka. jag om någon vet hur det känns att vara 12 år och redan där tappa tron på mänskligheten. Att få lära sig att slå tillbaka och stå stark mot hatet gjorde mina murar skyhöga. INGEN kunde komma åt mig, jag var tuff och hård, och att gråta var ett nederlag, då hade ju hon vunnit. det var min överlevnadsstrategi. inte visa, inte visa , inte visa. många nätter låg jag ihopkurad i min säng , grät så jag knappt fick luft och  ropade tyst på min mamma som inte längre fanns. men aldrig att jag visade henne det. då skulle hon skratta mig rakt upp i ansiktet och håna mig för det.

Därför läser jag den starka 15-åringens sms om och om igen. jag känner i varenda cell i kroppen för henne. jag är lättad att hon får kärlek varje dag och jag är så otroligt stolt över att jag inspirerar henne till att forstsätta.

" Du är en stor inspirationskälla för mig"

Jag vaknade i morse av att jag kallsvettades och kände mig konstig ovh Tänkte bara, NEEEEEJ, får inte bli sjuk nu! det  höll i sig under dagen och hade bara en sådan trött känsla i kroppen.

jag hade bestämt med Pt-Petra, en av dom tränarna vi hade på kbkhälsocamp, att jag skulle följa med henne på trail, skogslöpning, ikväll och jag var såå taggad inför det men fick skjuta upp det för att jag inte var i form dock tänkte jag  att en promenad blir bra.

Sagt och gjort, på med träningskläder och ut i spåret. Efter en stund kändes det lite trist att bara gå ( ständigt så  jävla rastlös haha) så jag började småjogga lite och det slutade med att jag joggade 20 min och nu har jag precis kommit in, tagit en dusch och känner mig sjukt nöjd att jag faktiskt inte nöjde mig med en promenad!

Denna första vecka med både kost & träningsschema  har resulterat i en minskning med 1.4 kg. tjohooo!!

 KÖR BARA KÖÖÖÖÖR! nu är jag fan igång! Detta år blir spännande mina vänner!

Min pappa, maratonlöparen

Min pappa var en sportig kille. När han var ung och frisk spelade han mycket fotboll och var duktig målvakt. Sedan träffade han min mamma  och åren gick och antar att han kom ifrån sporten.

Han blev överviktig och fick diabetes.Det var då han började löpträna. Han älskade det.

Vikten rasade och han började springa lopp. Han sprang marathon, Göteborgsvarvet , Lidingöloppet.

Det är så jag minns honom, som en löpare. En stark löpare.  Det känns extra speciellt nu eftersom jag idag gjorde mitt första löpträningspass. Jag ska bli en löpare. Som min pappa.  Jag ska hedra hans minne varje gång jag tar mig ut i skogen. Varje gång det är kämpigt och tufft, varje gång det går som en dans, jag ska tänka på min pappa, maratonlöparen och hoppas han ser mig och min förändring.

Idag joggade jag i lugnt tempo i 20 min. kändes lätt även om det alltid känns tungt med dom kilona man går runt och bär på. Jag tänker att om det ändå funkar att springa när man väger 93 härliga kilon, hur ska det då kännas i takt med att kilona försvinner? Återstår att se! Spännande resa ska det bli i alla fall och pappa, jag tror nog du ser mig, du finns i varje steg jag springer!

Har inte så många foton på mina föräldrar men denna fick jag precis av min storebror som har det i ram på väggen.

Min pappa, maratonlöparen, mitt stolta ursprung! detta är mitt arv, inte den destruktiva fosterfamilj vi blev placerade i, detta är mitt blod. min starka pappa!

”Jag tror på dig”

Jag har under mitt snart 39-åriga liv aldrig känt att någon tror på mig. Alltså jag menar inte att jag är en lögnhals utan att någon tittar mig rakt i ögonen och säger :  jag tror på dig. Du har enorma resurser. 

Jag har alltid fått höra att jag är stark och att jag måste vara en kämpe som gått genom så sjukt mycket under min uppväxt och alla traumatiska upplevelser. Jo, absolut, jag är en överlevare, en fighter. Men jag har ju aldrig haft någon tro på mig själv. Och jag har nog aldrig hört :  Jag tror på dig! Du kan nå framgång!

För en vecka sedan var jag deltagare på KBKhälsocamp och där träffade jag den personen som tog mig åt sidan och sa : förstår du hur unik du är? Du är en krigare och du kan göra allt du vill. Jag stod och nickade medans alla positiva ord genomsyrade mig och satte sig rakt in i hjärtat.  Jag tror på dig! Och jag svarade lite chockat: ja, jag hör vad du säger och det sjuka är att jag faktiskt tror på vad du säger.  För första gången i mitt liv kan jag känna en tro på mig själv. Eller så kanske jag har haft en tro men behövt någon, bara en endaste person som bekfräftar min känsla. Och det har jag nu. Hur coolt är inte det?

Jag är redo! Jag ska krossa mina demoner till obefintlighet. Eller så kanske jag har kvar dom som en drivkraft.  Nånstans där bak i bussen. Som jag bjuder på te då och då för att fatta hur långt jag kommit.

Fuck the demons!