Det finns en sak jag brukar tänka mycket på mellan varven och må dåligt över och få skuldkänslor för. Och det är perioden när min äldsta dotter föddes. 
Jag led av en fruktansvärd förlossningsskräck när jag var gravid med henne. Lyckan att hon var där inne stördes nästan helt av min skräck. Det var som att jag bara inte trodde på att jag skulle fixa det. Jag kommer dö. Bli tokig. Förlora förståndet. Jag hade känt min sambo i ca 2 år när vi blev gravida. Eftersom mitt liv i princip var ett enda stort kaos fram tills dagen jag träffade honom så var det lite av en chock för mig att gå från kaos till lugnet själv och jag hade svårt att hantera detta nya liv. Kroppen var så van vid känslokickar att jag nästan saknade det gamla destruktiva, det vana och bekanta i mitt liv. Man är liksom lite trygg I sin egen misär.

Jag bearbetade min förlossningsskräck hos en kurator varannan vecka fram till födseln.

Jag gick från att kräva kejsarsnitt till att försöka föda vanligt. Och det gjorde jag och det gick över alla förväntningar.

Vilken superkvinna jag kände mig som! Hade JAG lyckats få ut den där lilla människan? JAG? Som ständigt haft den där djävulen på ena axeln som matat mig med självhat och förakt. Men jag grejade det med bravur.
Tiden efteråt blev dock en känslomässig berg & dalbana där jag kastades mellan fullständig lycka och samtidigt en enorm mental trötthet. Jag kunde inte knyta an till min bebis. Jag fattade ingenting. Då.  Jag kunde inte känna lyckan. Jag kände mig bara less o hade lust att bara ge upp. Idag fattar jag att jag måste ha drabbats av en depression. Alla tvära kast i mitt liv blev för mycket och jag kunde inte hantera det nya " perfekta" svenssonlivet .Jag var så trasig i själen och jag funderade mycket och var LIVRÄDD att jag skulle bli som min fostermamma. Detta ständiga självtvivel i alla situationer .
Idag är min relation till mina barn stark, ärlig och kärleksfull ,dom är mitt varför.  Dom är mitt liv. Jag förstår varför det var som det var och även om jag ibland känner mig ledsen  för att jag inte var närvarande till 100% den första tiden så vet jag att det jag gör för mig själv idag det gör jag även för dom. styrkan i att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Hur börjar man skriva en bok om sig själv? Hur ska man gå tillväga för att få ihop en barndom som bestått av misshandel, övegrepp och vanvård på pränt? Kommer det öppna upp sår som jag inte orkar kännas vid? Kommer jag orka lappa ihop mig själv när jag går in på djupet av det jag bär på, mina minnen, mina minnen som delvis är förträngda pga den enkla anledningen att jag inte haft styrkan och orken att minnas. Hur kunde det bli så fel? Det är dags att skriva min bok, berätta min viktiga historia. Det är dags att ta ansvar för den 8-åriga tjejen som blev lämnad ensam i kaoset.

Jag trodde hela mitt unga vuxna liv att jag hade en bra självkänsla, den där tuffa attityden som signalerar ”lämna mig ifred”, den där självkänslan som egentligen bara var en fasad. Jag intalade mig att om jag inte släpper in människor i mitt liv igen kan ingen skada mig , ingen skulle kunna hacka sig genom det hårda skalet och orsaka ännu mer smärta, sorg och desperation. Jag satt ofta på mitt rum när jag var liten och försökte stänga ute ondskan. Jag stängde dörren och tog fram min keybord och fantiserade att jag var en stjärna, någon annan, någon som betydde något , någon som var viktig och söt. Tryggheten och egenvärdet hade hon tagit ifrån mig. Sakta men säkert bröt hon ner den där lilla tjejen som i sin allra största sorg och förvirrande ensamhet behövde henne som mest. Hon tog ifrån mig rätten att vara barn, hon tog ifrån mig rätten att utvecklas och hon tog ifrån mig rätten att känna trygghet. Hon hånade, slog och förödmjukade mig i 9 års tid. Detta är min histora om ett maskrosbarn. Ett maskrosbarn som kallades horungen.

Nånting som jag verkligen har märkt sedan jag ändrade min kost och la till träningen är att jag är så mycket piggare när jag har barnen.. Jag kan busa, springa med vagnen och knasa mig och jag är gladare . Glädjen tror jag kommer av att jag slipper det dåliga samvetet att inte orka. Nu orkar jag mer och mer. Jag har tom varit ute och sprungit med min 7-åring som även kommer heja på mig när jag springer lidaloppet i Tullinge i oktober.
Förut har jag inte direkt haft nån livslust och många dagar har jag vaknat på morgonen och önskat det var kväll igen så jag kunde få gå och lägga mig igen.Usch, den känslan .  

Dom senaste 3 åren har varit ganska hektiska. Jag har separerat med allt vad det innebär, kämpat för att hitta nånstans att bo , och så hjärnblödningen som bara drabbade mig från en sekund tlll en annan. Inte konstigt att depressionen har kommit och gått. Men här sitter jag nu i min egna lägenhet, med 2 små troll jag älskar över allt annat, jag är frisk från hjärnblödningen utan några bestående men som bara det är helt fantastiskt. Läkarna sa: detta kommer ta väldigt lång tid att återhämta sig från.  Vad kunde jag göra för ett år sen liksom? Gå sakta sakta till affären  som tar 5 min för en frisk person. För mig tog det då 45 minuter. Och vad gör jag idag? Springer 3 dagar i veckan och har lyckats med 5 km utan paus. Kroppen är fantastisk! Jag börjar på riktigt hitta lyckan och det är underbart!  Jag är en krigare och jag ger fan aldrig upp. Så är det bara!
alla fantastiska människor som jag får så mycket pepp och stöd ifrån och skillnaden nu är väl att jag är bättre på att ta emot energin jag får från andra när jag faktiskt börjar känna tillit som har varit mitt stora problem i livet.
Nu ska jag ägna mig åt kidsen som ser stt jag är lite disträ och lever rövare
Puss & hej!

Jag har så länge jag minnats haft en ganska stark inre röst. En sån där röst som påminner mig om att det kommer lösa sig i tuffa tider. Vissa perioder är den rösten väldigt svag och jag drabbas av känslan att vilja ge upp men det dröjer inte länge förrän den åter får kraft och pratar sansat med mig.
En sak som jag tänkt på är att den där rösten befann sig mycket i min styvfamilj. Allt eftersom tiden gick blev våra liv mer och mer drabbat av den dysfunktionalitet som rådde. Många gånger kände jag en obehagskänsla , en konstigt surrandes känsla i bröstet som jag idag förstår var ren ångest. Ångest för att jag aldrig visste vad som mötte mig när jag kom hem från skolan, ångest för att jag aldrig visste hur fredagkvällen skulle bli eller hur bortgjord jag skulle bli om jag tog hem mina kompisar. Den där rösten lugnade mig många, många gånger  när jag fick den där obehagskänslan , min inre röst försökte på ett effektivt sätt undanröja faror och hot och jag bokstavligt talat frågade mig själv om relevansen i det jag kände:  " har du gjort nåt för att ha orsakat hennes ilska idag? Nej.
" har det hänt något idag?" Nej
Okej, kusten är klar. Du kan bortse från den oroskänslan nu.

I dom lugnaste stunder kunde jag få den där obehagskänslan och då plockade jag fram min inte röst som tröst. Man kanske kan kalla det kontrollbehov och katastroftänk i psykologiska termer. Jag har alltid velat ha en plan om nu allt skulle skita sig. Min instinkt att överleva och klara mig ur kriser har tagit över min känsla att bara lägga mig ner och dö. Faktiskt. Jag stod på jobbet idag och fick denna insikt idag om min inre röst.Helt plötsligt kunde jag koppla upp mig själv då och nu. Det är inte coolt att behöva växa upp som jag gjort men jäklar vad  coolt det är med insikter. Det kan vara jobbigt och starta massa konstiga processer i kroppen men att hitta samband mellan känslor, tankar och beteendemönster är tusan coolt. Och jag väljer att se det så. Känslan att kunna vända nåt destruktivt och negativt till något bra i mitt liv ger mig kraften att fortsätta.
En vän sa till mig :" jag samlar på fjärilar i magen." Underbart uttryck.
Och jag , jag samlar på insikter och en hel del fjärilar oxå.:-)

jag har ägnat min helg åt att skriva. min första ide till en bok, att faktiskt på riktigt skriva en bok fick jag i september 2014 när jag var på bokmässan med min barndomsvän. 2 månader efter min hjärnblödning. den där kicken och glöden att komma på vad jag vill. jag vill skriva denna boken om mitt liv. det har dock bara stannat vid en tanke att vilja göra det. jag har funderat så mycket på det där under det senaste året. tankarna kring boken har legat där i bakhuvudet men av nån anledning har jag inte kommit igång med skrivandet. jag tror att jag helt enkelt inte varit redo. att öppna upp det där som länge varit stängt. läskigt är bara förnamnet. ju mer jag öppnar upp, desto mer får jag en känsla av att skriva. bearbeta, skriva och dela med mig. som pandoras ask.

jag har letat genom gamla anteckningar och hittade en text jag vill dela med mig av. det beskriver en vanlig fredag hemma hos oss.

"Fredagskväll hemma. min mamma är på dåligt humör och elak. Hon sitter naken på den dammiga , smutsiga toaletten och ropar att jag ska komma dit. jag går in på toaletten och hon säger : sätt dig på golvet. jag har ingen lust att sätta mig så blir uppkäftig och säger Nej, det har jag ingen lust med.

hennes käft osar spritångor och hennes hår är smutsigt och säkert inte tvättat på veckor, ändå tror hon att hon är skitfräsch och sprayar hårspray och tar på sig ett ceriserosa läppstift.

hon sluddrar: men sätt dig för helvete på golvet hora, annars är du inte min dotter.

jag orkar inte bråka så jag sätter mig där där på golvet på den äckliga mattan framför min fulla och vidriga styvmor. inget konstigt eller onormalt när jag var 13 år, då hade jag vant mig. en helt vanlig fredagkväll."

Jag har funderat på detta med mindfullness. jag har ett jobb med väldigt mycket social kontakt. det är stimmigt och i perioder väldigt mycket folk. man har inte möjlighet att ta en rast och få vara helt ifred.

jag har även utmanat mig själv både fysiskt och psykiskt . haft en kanonstart på min viktminskning och jag har sprungit som aldrig förr. Häromdagen slog jag personligt rekord, 5 km. har aldrig nånsin sprungit den sträckan förut. 

Så idag behöver jag bara få vara, hemma i en tyst lägenhet där det enda som planeras är vilket program på tvn jag ska slökolla på. jag är oerhört tacksam för denna lördag jag får varannan vecka på mitt nya jobbschema. En lördag bara för mig själv. jag vaknade sent idag, runt kl 10. sömbristen förra veckan var nog en av anledningarna till att jag fick panikångest.

29 augusti  idag och snart slut på denna månad. jag ser fram emot fler utmaningar i september då mitt nya löpschema tar fart.

jag har tänkt mycket på min bror idag. det har gått ett tag sedan jag hörde av honom. min bror är väldigt speciell för mig. ja det är väl alla syskon så klart men jag menar att allt vi har gått genom i uppväxten och in i vuxenlivet gör att man får en konstig relation till varandra.jag tog hand om honom när vi var små. jag var hans trygghet, hans fasta punkt och det skiljde bara 3 år mellan oss. så märklig tillvaron var på den tiden. så otrygg och vansinnigt märklig. jag brukar fundera mycket på det där ibland, varför vi 2 som var med om samma saker hamnade så olika i livet.

jag och våran styvfamilj åkte mycket på husvagnssemestrar, åh, vad mysigt kanske de flesta tycker. nja, för oss blev det inte riktigt så mysigt. morsan drack ju alltid för mycket sprit, sen fick hon med farsan i det oxå och sen glömdes vi bort. jag har funderat mycket på hur mitt förhållande till mat kunde bli så skevt. well, idag fick jag en minnesbild helt plötsligt , ett minne från en av våra semestar. alltid öland. eller Trosa. olika fragment där min mamma är stupfull och ligger i slafen och dreglar och bara är allmänt vidrig, skriker könsord till mig och min bror. vi orkar inte ta fajten utan lämnar husvagnen och tar en promenad på området. jag kommer ihåg att både jag och min bror är så hungriga! vi hade inte fått nåt att äta och går i den lilla lanthandeln och fantiserar om vad vi skulle välja om vi fick. jag kommer ihåg att jag tänkte , när jag blir stor ska jag äta allt jag vill. det var alltid nåt problem med min mat av nån konstig anledning. jag blev hånad för att jag åt. hånad för att jag var tjock. jag kallades fetto när pappa hade varit och köpt pizza. ibland lessnade jag på orden och kunde flyga på min styvmamma och bara ge henne smäll efter smäll. sån har jag alltid varit, en slagskämpe. min bror däremot höll allt inom sig, jag försvarade honom med näbbar och klor.

nån dag ska jag skriva ett brev till den lilla Martina. att allt ordnar sig. hur fantastisk och fin hon är och att hon kommer uträtta stordåd:-)

och till min bror vill jag bara säga: jag älskar dig alltid, oavsett.

När jag växte upp har alltid sporten varit en glädje för mig. Min pappa & farbror var ju  löpare och vi åkte ofta runt till olika tävlingar i Sverige  och hejade på dom. Kommer inte ihåg så mycket men har minnesfragment där folk går runt med nummerlappar på bröstet och att det alltid var en häftig känsla att få vara med. När mina förädrar dog och vi flyttade till vår nya familj så försvann den känslan, eller inte direkt... I grundskolan upp till  kanske 7:e klass så älskade jag tex friidrott och jag var duktig, jag sprang snabbt och var en kämpe, jag älskade fotboll och bandy, älskade sporten med andra ord. Ju längre upp i åldern jag kom desto mer dog min gnista, allt förtryck hemifrån som gradvis ökade fick mig att tappa tron på mig själv. Jag var ju värdelös, så klart , det fick jag ju höra dagligen.  Jag kommer speciellt ihåg en incident då jag och min bästa kompis Jenny, skulle börja på friidrott efter skolan. Jag gjorde bara den enda träningen , sen slutade jag. Jag kommer ihåg så väl att jag tänkte : nej detta är för svårt, jag klarar inte det, jag är inte lika bra som alla andra. Redan där , när man ska känna glädje och lära sig nya saker förändrades jag.
Jag hade en jävla glöd där inne, men den släcktes av en människa som påstod sig älska mig? Sen dog nog allt mitt sportintresse o jag kom upp i gymnasiet, började tröstäta, dricka alkohol, blev mer och mer destruktiv, gick upp i vikt, drog på mig skulder osv osv osv. Listan kan göras lång. Jag tappade helt min självkänsla.  Nu när jag har påbörjat min förändring mot ett bättre jag har jag upptäckt min sportiga del av mig själv som har varit så bortglömd alla dessa år, jag har upptäckt sportaren i mig och i oktober ska jag springa Lidaloppet till förmån för cancerforskningen. Jag har upptäckt att jag går igång som tusan på sportevenemang och just idag kämpar fantastiska människor i ironmantävlingen i Kalmar och jag känner pirret i magen fast jag sitter här hemma i soffan och kollar på barnprogram:-)

Jag känner mig sorgsen att jag aldrig fick chansen att utveckla min sporttalang, känner mig ledsen att jag aldrig fick chansen att lyckas överhudtaget. jag skulle vilja  ge den där olyckliga lilla tjejen en kram och säga : oroa dig inte , din tid kommer. var så säker!

Men det blir min drivkraft för hur häftig är inte känslan att få tillbaka nåt man trodde var dött?  Det är aldrig för sent mina vänner!
Tack Susanne Dalsätt för att du öppnat mina ögon! Tack KBKhälsocamp för att jag är på väg mot förändring.
Och alla kämpar i Kalmar idag, kör bara KÖÖÖR!!

#kbkhälsocamp