Har en fullständig motivationsdipp när det gäller mat. Ingen lust att laga mat, ingen lust att njuta av den, ingen lust att fixa matlådor. Bara känner mig fullständigt tom på inspiration och matglädje. Min matlagning kräver planering och just planering är jag riktigt kass på mellan varven. Ska försöka hitta matglädjen nånstans.  Vill känna lusten att laga bra mat!

Mat är något som det alltid tjafsades om hemma i mitt fosterhem. Eller min mor tjafsade alltid om det, bråk & tjafs om hur mycket man åt och  jag fick naturligtvis aldrig experimentera i köket, jag gjorde bara fel och hon var aldrig nöjd. Matglädje var något som aldrig existerade. Bara ångest och negativitet.

Jag glömmer aldrig en julafton för massa år sedan, jag var 15-16 år och som vanligt var hon stupfull, just denna julafton  var hon så väck att hon mestadels låg i sitt sovrum och sov. Jag, min lillebror och våran pappa fixade mat till julbordet och det var min första julskinka som jag fick tillaga och griljera helt själv. Det tog sin lilla tid men det var mysigt att få göra allt tillsammans för en gångs skull och det var skönt att hon låg därinne och sov så att vi fick vara ensamma. Efter nån timme börjar hon vakna till och hon börjar ropa efter min pappa. hon vill ha mer sprit.  När hon inte får  någon respons tar hon sig ur sängen , bemödar sig inte ens att ta på sig kläder, så naken  och illaluktande vinglar hon ut i köket och började fälla sina,   som vanligt, sarkastiska kommenterar om allt och inget. Jag käftar emot som vanligt och påpekar att har hon inget snällt att säga kan hon lika gärna fira sin egen julafton i sängen. Jag var så bra på att svara på hennes aggressivitet. Jag hade alltid ett svar på tal, och aldrig att hon fick nöjet att se mig svag. Hon går fram till diskbänken och tittar på all mat vi har fixat, hon ler hånfullt och frågar om det var jag som har gjort julskinkan, tror inte ens hon väntade på svar utan  hon tar tag i hela skinkan och med ett svep kastar hon ner den på golvet och så trampar hon på den och sparkar iväg den som en fotboll.

Min pappa som alltid var så lugn och rena motsatsen till min störda mamma , fullständigt exploderade, han tog tag i hennes skitiga hår och  bokstavligt talat släpade in henne i sängen där han kastade ner henne och sa ” nu jävlar är det du som stannar här inne ” han var så arg! Och även om jag aldrig riktigt kände att han försvarade oss mot henne på ett sätt som en riktig förälder skulle göra om deras barn råkade illa ut, så kände jag den  dagen att han gjorde det. För ingen orkar med att ständigt bli provocerad. Ingen kan lämnas oberörd av ett sånt bemötande. Som jag slitit med den där jävla julskinkan, hon kunde lika gärna ha spottat mig i ansiktet. Så otroligt sjukt och än en gång frågar jag mig själv, hur fan orkade jag?

En julafton bland många andra på dysfunktionella Mårdstigen 6.

löpinspiration som var inbokad hos Susanne Dalsätt på Visingsö idag uteblev då jag vaknade av en jobbig förkylning som fick mig att avboka hela grejen. jag var sååååå sur i morse! jag hade sett fram emot att träffa Susanne och andra härliga människor för att få mig en rejäl dos av energi som är beroendeframkallande.

Mitt humör har svajat hela dagen , tyckte rejält synd om mig själv i förmiddags och låg och ältade att jag missade denna chans. sen lessnade jag lite på mig själv och tog fram det positiva. ja, jag är sjuk. vad tusan ska jag göra åt den saken liksom.mitt sätt att tänka har ändrats så mycket. förut hade jag gått till affären och köpt ett kilo godis och suttit och gnällt att jag alltid råkar ut för saker ,konstant känna sig som misslyckad. men nu   kan jag  ju istället planera träning och kost för kommande vecka, eller planera in en löpträff med vänner kanske? nån löpsugen? ett minievent? jag ändrade fokus från tycka synd om mig till den kreativa idesprutan jag är mellan varven. har så mycket tankar och ideer men behöver lite hjälp att sortera dom :-) så känslan i kroppen är bra just nu. det är kul att leka med kreativa tankar, våga drömma stort och ge sig fan på att jag ska ta mig dit.

Dom senaste 2 veckorna har jag haft min brors fosterdotter här, hon har praktiserat på mitt jobb och jag har inspirerat henne att börja med löpning.( JAG inspirerat? bara tanken känns ju konstig :-)) det har värmt så mycket i mitt hjärta att se hennes gnista, hon är ju bara 15 år och har gått genom saker som påminner om min egna traumatiska uppväxt, tillsammans klarade vi vårt första lopp tillsammans på Lida, vi sprang sida vid sida och kämpade oss genom dom där 5 kilometrarna med samma fokus, samma glädje, samma driv  och vi har pratat om känslor, erfarenheter, mål, livet dessa veckor. jag har pushat henne, berättat hur unik och speciell hon är, för hon är verkligen det! När man tycker något bra om en annan männisa, säg det! var inte tyst, säg det! vi är alldeles för fega för att våga uttrycka våra känslor för andra människor. herregud jag har själv varit det,  alltid varit så rädd för att bli dissad, låtit mina demoner styra vad jag ska våga säga eller inte. men no more! JAG är JAG!

Jag fick ett sms från denna modiga tjej förut när hon satt på tåget tillbaka till sitt liv , smset fick mig att rysa genom hela kroppen och tårarna att forsa och känslor av sprickfärdig stolthet i min kropp.

"vilken mental resa vi går genom,

tänk hur långt vi kommit och hur långt vi kommer gå!

jag ser framtiden, dom nya målen, dom nya hindren vi kommer klara.

Dessa två veckor har gett mig så mycket energi !

jag är så peppad och har så stor motiavtion,

nu jävlar ska vi klara milen tillsammans"

#campvisingsö #kämpaglöd #stolthet #förändring #motivation #löpning #persgården

Jag sitter här  och drömmer om nästa utmaning. Jag känner suget att ge mig på längre distans än 5 km. Detta var en milstolpe för mig och nu känner jag pirret i kroppen att försätta min löpresa. För löpningen har verkligen blivit en del av min resa. Det är så häftigt att känna det där suget, den där längtan att få upp pulsen och bara låta benen ta mig framåt, steg för steg, andetag efter andetag. KBKhälsocamp.se har lagt ut ett inlägg jag skrivit om detta på sin hemsida. Gå in på deltagarberättelser för att läsa.:-)

Ibland är min sinnesstämning väldigt tung och dyster. Det kommer liksom som ett mörkt moln och drar in över mig. Oväder i själen. Detta har jag haft till och från hela mitt liv. Där allt känns hopplöst, jag känner mig arg & bitter, orättvist behandlad . När jag var liten kunde jag få konstiga utbrott och mina kompisar har berättat att jag liksom från en sekund tll en annan kunde få en ordentlig svängning i humöret och där jag gjorde väldigt märkliga saker. På väg hem från skolan kunde jag kasta bort saker i skogen och när mina kompisar undrade vad jag höll på med låtsades jag som att jag inte förstod vad dom pratade om " vaddå , jag har inte kastat bort nåt" Såna där knepiga grejer gjorde jag mellan varven, blev aggressiv och utåtagerande för ingenting. Mina kompisar gjorde ingenting mot mig. Dom gillade mig trots det där knepiga ibland. Uppmärksamhet , ville att dom skulle se mig antar jag. 9-10 år gammal och så i behov av kärlek & förståelse. Det är så vansinnigt sorgligt när jag tänker tillbaka på den där lilla tjejen. Jag hade många , många dagar där jag fantiserade hur jag skulle kunna bli kvitt min mamma. Ja det är fruktansvärt men samtidigt var det en helt naturlig reaktion. VEM orkar höra dag ut och dag in : "din äckliga jävla hora! Jag ska komma ner och strypa dig när du sover " VEM orkar lyssna på dom orden och VEM klarar sig helskinnad i psyket av en sån behandling? VEM orkar bråka VARENDA dag, slåss för sig själv? Jag tror mitt mörker jag drabbas av ibland kommer från barndomen. Där allt känns förjävligt och ensamt. För den känslan får jag då. Att jag är ensam. Jag förstår rent logiskt att jag inte är det men själen , den fattar inte ibland och ger mig så dubbla känslor. Ensam & ledsen. Och vet ni, jag skäms att jag känner så. Jag skäms att erkänna det. Jag vet inte varför. Kanske beror det på att jag alltid fått höra att jag är så "stark". Jag är en överlevare som inte har tid med känslomässigt trams liksom. Jag ler lite när jag skriver för det är så absurt på något vis. Idag har jag det där mörkret över mig. Japp, jag erkänner, idag är en sån dag. Jag vill bara dra åt helvete och gå och gömma mig. Vilken jäkla tur att jag inte ÄR MiNA TANkAR! 

Små steg är fullt av ursäkter, stora kliv ger det där drivet och känslan att jag faktiskt kommer nå mitt mål. Ursäkter är bara ett väldans slöseri med tid. Drivet är glöden som får elden att brinna och inte slockna.

Idag har jag haft sötsuget from hell. jag jobbar på ett konditori av alla ställen  och den där jävla biskvien låg där stor och fet och brun och bara skrek på  mig : En tugga bara, en jävla tugga kan jag väl ta? spelar väl ingen roll? ibland får man unna sig, det är ju ändå inte som förut att jag hetsäter längre. ursäkt efter ursäkt efter ursäkt att hitta anledningar att sätta tänderna i den där chokladbiskvien. så aningen shizofrent tog jag ur den ur kylen och la den på bänken framför mig,lät den ligga där och försökte intala mig själv att ja, vadtusan, vem bryr sig om jag skiter i planen? messade min mentor som jag hoppades skulle skriva nåt i stil med : ja men ta en ätdag, det är okej" när jag inte fick svaret jag ville ha gav jag upp. jag erkänner :-) jag jagade ursäkter. sen tog jag beslutet att stoppa in den där biskvien i kylen igen och när jag bestämde mig för det försvann halva nöjet med att äta den jäkeln. det var inte värt det nånstans! jag ska sluta med ursäkterna. jag vill ta stora kliv, inte små myrsteg. jag vill inte ha kvar samma beteende. för beteendet ändrar sig ju aldrig om jag fortsätter med ursäkter. jag är en kicksökare. jag älskar fart och kreativitet. fokus på det då istället för dom jäkla ursäkterna att stoppa skit i munnen. punkt slut liksom. :-)

På denna bild är jag 15 år gammal. Som ganska uppenbart är att jag inte är ett dugg överviktig. Ändå har jag en känsla när denna bilden tas att jag är äcklig,tjock,  ful och värdelös.  Helt pga att jag fått det inpräntat   I stort sett varje dag. Men det är inte det dåliga och destruktiva jag ser när jag kollar på den där tjejen. Jag ser en jäkla fighting spirit i henne. Hon skrsttar, skojar och är galen med sina kompisar. Hon står emot och kämpar mot den som vill henne illa. Hon slåss för sig själv och för sin bror. Och jävlar som jag har fajtats! Jag beundrar det hos mig själv att jag är så jäkla envis. Jag kommer ihåg otaliga gånger när min fajting spirit hjälpt mig. Det har varit så bisarra situationer som jag själv satt mig i men som nästa sekund oxå räddas av mig själv. Hur många gånger har jag inte sagt att jag ska ta livet av mig? För att i nästa sekund ringa 112 och be om hjälp. Absolut, jag har fått mina törnar och ärr i själen genom åren och vissa perioder i livet har jag bara känt mig så bitter och arg.  Med all rätt. Men det dröjer aldrig länge förrän jag är på banan igen och fortsätter kampen..

I skrivande stund kämpar jag mycket med min panikångest, ja alltså inte just nu, men den kommer titt som tätt i alla möjliga situationer. Är vansinnigt rädd för att bli sjuk, för att dö och varje extraslag på hjärtat eller varje konstig muskelspänning tolkar mitt undermedvetna som nåt farligt o att katastrofen är nära. Jag kan termerna, jag kan ångest, jag vet orsaken till den. Men vilken kamp det är med mig själv i dom lägena! Jag försöker tänka logiskt när kroppen bara skriker o vill bort, bort, bort! Jag vill inte vara med, jag vill inte ha den där känslan!!! Men , jag är ju så, att jag kämpar, och samtalar med mig själv, jag försöker låta det logiska ta över rädslan. För det är inget annat än kroppens alarmsystem som sätts igång. Det är fel i mitt system. Alla grejer som har hänt, mina föräldrar som blev sjuka och dog i min ålder, min hjärnblödning, min uppväxt osv. Inte så jäkla konstigt kanske att man reagerar. Mina alarmsystem har ju blivit superkänsliga och reagerar på minsta lilla. Ingen kan väl ta sig genom år av destruktivitet utan att påverkas på något sätt.    

Men eftersom jag har denna inbyggda fighting spirit så brukar det lösa sig, på ett eller annat sätt. Jag kämpar på och ger upp det gör jag aldrig. Bara en sån sak som att sätta ord på det man upplever kan göra underverk. Så börja berätta och prata mera gott folk! 

sitter vid fönstret och tittar ut på det grå vädret med regnet hängandes i luften. om nån halvtimme ska jag ge mig ut och springa. hur långt får vi se, men känner idag att jag ska pressa mig lite. har inte sprungit mycket denna vecka pga att jag inte känt mig okej, varit hemma från jobbet och varit hängig som tusan. igår var jag hos läkaren oc kollade blodtrycket som var helt normalt, hon beställde även prover som jag ska ta fastande på måndag. skönt att få kolla upp.

igår fick jag en sån enorm kick från en vän som berättade om  personliga saker jag hade hjälpt henne genomfört genom att ha hjälpt mig själv. blir så otroligt stolt och glad när jag får höra sånt där. jag älskar verkligen personlig utveckling och när man får kvitto på att min historia faktiskt kan hjälpa någon annan, ja , den känslan är stor och mäktig.

idag ska jag och barnen gå till simhallen. älskar att bada, både dom och jag!:-)

ha en trevlig helg alla som läser detta!