Satt hemma och fixade inför advent, tog fram ljusstakar och julstjärnor och började städa och fixa undan papper och hittade materialet vi fick på KBKhälsocamp i somras. Anteckningar från varje föreläsning, träningspass. hittade då ett brev jag skrev till mig själv under en av föreläsningarna. jag läser och jag får rysningar. det var då det började. det var då det började på riktigt, min resa mot ett bättre jag.

"Martina, jag vill att du ska känna lugnet, tryggheten och harmonin.

Jag vill att du ska inse att du är värdefull , unik och speciell.

Du är så bra, så stark och så bäst!

Följ dina drömmar, utveckla din kreatívitet och berätta din historia. den är viktig liskom du!

Gör den lilla flickan inom dig hel igen, lova det!"

jag hade glömt att jag skrev detta, men det känns verkligen som att jag tar fasta på varenda ord jag skrev då.

Svindlande, apläskigt, galet, ångestfyllt, pirrande med 1 miljon fjärilar i magen blir min största utmaning nästa år : halvmaraton -2016 !!

Att jag ens vågar andas orden, på snudd att jag lägger bena på ryggen och drar härifrån.

Men , detta har jag satt som mitt stora mål framöver.

Jag kommer uppdatera min träning efter nyår.

Men som ett litet delmål på vägen och för min egna sinnesros skull så ska jag springa premiärmilen på Djurgården i april som blir ett bra stopp på vägen mot mitt livs utmaning. Jag känner mig trygg i att det är lång tid kvar att träna.

Det är så mycket som ska krossas i och med denna utmaning. Rädslor, självtvivel , ångest, gamla beteenden ska ersättas med styrka, mod, målmedvetenhet, livsglädje och ett jävla pannben. 2016 kommer bli mitt år. Det ska jag se till. Känner nåt magiskt stöd från min pappa som säkert sitter där nånstans och ler och hejar på mig. jag ska visa mig själv att jag kan göra allt jag vill.

FUCK THE DEMONS!  

Att vara sann mot sig själv är befriande. Att våga öppna upp och ta emot likväl som att ge.

Är det inte det livet faktsikt handlar om? Att våga se människan med alla skiftningar, drömmar, det svåra och det lätta. Att ha förmågan att kunna ta emot ger styrkan att ge. När dessa två möts finns inga hinder.

Våga tro. Våga känna. Var ett med tanken att det kommer ordna sig. Känn det fantastiska i livet.

för livet kan bli så fantastiskt som du vill ha det. allt du behöver göra är att börja våga tro.

Ni vet känslan när man så väldigt gärna vill något, det kan ju vara vad som helst , en dejt med en kompis, byta till det där nya jobbet man gått och suktat efter eller som i mitt fall, en alldeles egen mental och fysisk förändringsresa. idag har jag det där bubblet i kroppen, dom där fjärilarna som flyger omkring i magen. jag VILL det så väldigt gärna! den känslan ger mig en trgghet och en känsla av att jag kommer nå dit oxå. nu är det inte längre dom där suckarna och tanken" fan jag borde sätta igång snart, göra nåt åt mig själv och min övervikt"  , nu känner jag istället, YES!  i can DO this!

När jag var hemma i katrineholm för ett tag sen hittade jag detta tidningsurklipp hemma hos min farbror. min  pappa. mitt kött och blod som började sin förändringsresa när han var 40 år gammal. han led av diabetes och hade mycket övervikt, när han fick diagnosen bestämde han sig samma dag att nu får det vara nog, jag vill vara frisk. och han började springa, och som han sprang! 44 år gammal sprang han marathon, göteborgsvarvet , lidingöloppet mm mm  han blev en löpare som tog tag i sin hälsa.precis som jag.  han skapade rubriker. inte så långt efter att detta reportage gjordes föll han ihop och från ingenstans drabbades han av en hjärtinfarkt och han dog. så ung. 

så här sitter jag och läser utklippet och känner mig stolt över att få fortsätta det han aldrig kunde slutföra.  jag ska bli min egen solksenshistoria.  och känslan av samhörighet med min pappa är magisk.  

löpinspiration som var inbokad hos Susanne Dalsätt på Visingsö idag uteblev då jag vaknade av en jobbig förkylning som fick mig att avboka hela grejen. jag var sååååå sur i morse! jag hade sett fram emot att träffa Susanne och andra härliga människor för att få mig en rejäl dos av energi som är beroendeframkallande.

Mitt humör har svajat hela dagen , tyckte rejält synd om mig själv i förmiddags och låg och ältade att jag missade denna chans. sen lessnade jag lite på mig själv och tog fram det positiva. ja, jag är sjuk. vad tusan ska jag göra åt den saken liksom.mitt sätt att tänka har ändrats så mycket. förut hade jag gått till affären och köpt ett kilo godis och suttit och gnällt att jag alltid råkar ut för saker ,konstant känna sig som misslyckad. men nu   kan jag  ju istället planera träning och kost för kommande vecka, eller planera in en löpträff med vänner kanske? nån löpsugen? ett minievent? jag ändrade fokus från tycka synd om mig till den kreativa idesprutan jag är mellan varven. har så mycket tankar och ideer men behöver lite hjälp att sortera dom :-) så känslan i kroppen är bra just nu. det är kul att leka med kreativa tankar, våga drömma stort och ge sig fan på att jag ska ta mig dit.

Dom senaste 2 veckorna har jag haft min brors fosterdotter här, hon har praktiserat på mitt jobb och jag har inspirerat henne att börja med löpning.( JAG inspirerat? bara tanken känns ju konstig :-)) det har värmt så mycket i mitt hjärta att se hennes gnista, hon är ju bara 15 år och har gått genom saker som påminner om min egna traumatiska uppväxt, tillsammans klarade vi vårt första lopp tillsammans på Lida, vi sprang sida vid sida och kämpade oss genom dom där 5 kilometrarna med samma fokus, samma glädje, samma driv  och vi har pratat om känslor, erfarenheter, mål, livet dessa veckor. jag har pushat henne, berättat hur unik och speciell hon är, för hon är verkligen det! När man tycker något bra om en annan männisa, säg det! var inte tyst, säg det! vi är alldeles för fega för att våga uttrycka våra känslor för andra människor. herregud jag har själv varit det,  alltid varit så rädd för att bli dissad, låtit mina demoner styra vad jag ska våga säga eller inte. men no more! JAG är JAG!

Jag fick ett sms från denna modiga tjej förut när hon satt på tåget tillbaka till sitt liv , smset fick mig att rysa genom hela kroppen och tårarna att forsa och känslor av sprickfärdig stolthet i min kropp.

"vilken mental resa vi går genom,

tänk hur långt vi kommit och hur långt vi kommer gå!

jag ser framtiden, dom nya målen, dom nya hindren vi kommer klara.

Dessa två veckor har gett mig så mycket energi !

jag är så peppad och har så stor motiavtion,

nu jävlar ska vi klara milen tillsammans"

#campvisingsö #kämpaglöd #stolthet #förändring #motivation #löpning #persgården

Jag sitter här  och drömmer om nästa utmaning. Jag känner suget att ge mig på längre distans än 5 km. Detta var en milstolpe för mig och nu känner jag pirret i kroppen att försätta min löpresa. För löpningen har verkligen blivit en del av min resa. Det är så häftigt att känna det där suget, den där längtan att få upp pulsen och bara låta benen ta mig framåt, steg för steg, andetag efter andetag. KBKhälsocamp.se har lagt ut ett inlägg jag skrivit om detta på sin hemsida. Gå in på deltagarberättelser för att läsa.:-)

Små steg är fullt av ursäkter, stora kliv ger det där drivet och känslan att jag faktiskt kommer nå mitt mål. Ursäkter är bara ett väldans slöseri med tid. Drivet är glöden som får elden att brinna och inte slockna.

Idag har jag haft sötsuget from hell. jag jobbar på ett konditori av alla ställen  och den där jävla biskvien låg där stor och fet och brun och bara skrek på  mig : En tugga bara, en jävla tugga kan jag väl ta? spelar väl ingen roll? ibland får man unna sig, det är ju ändå inte som förut att jag hetsäter längre. ursäkt efter ursäkt efter ursäkt att hitta anledningar att sätta tänderna i den där chokladbiskvien. så aningen shizofrent tog jag ur den ur kylen och la den på bänken framför mig,lät den ligga där och försökte intala mig själv att ja, vadtusan, vem bryr sig om jag skiter i planen? messade min mentor som jag hoppades skulle skriva nåt i stil med : ja men ta en ätdag, det är okej" när jag inte fick svaret jag ville ha gav jag upp. jag erkänner :-) jag jagade ursäkter. sen tog jag beslutet att stoppa in den där biskvien i kylen igen och när jag bestämde mig för det försvann halva nöjet med att äta den jäkeln. det var inte värt det nånstans! jag ska sluta med ursäkterna. jag vill ta stora kliv, inte små myrsteg. jag vill inte ha kvar samma beteende. för beteendet ändrar sig ju aldrig om jag fortsätter med ursäkter. jag är en kicksökare. jag älskar fart och kreativitet. fokus på det då istället för dom jäkla ursäkterna att stoppa skit i munnen. punkt slut liksom. :-)

På denna bild är jag 15 år gammal. Som ganska uppenbart är att jag inte är ett dugg överviktig. Ändå har jag en känsla när denna bilden tas att jag är äcklig,tjock,  ful och värdelös.  Helt pga att jag fått det inpräntat   I stort sett varje dag. Men det är inte det dåliga och destruktiva jag ser när jag kollar på den där tjejen. Jag ser en jäkla fighting spirit i henne. Hon skrsttar, skojar och är galen med sina kompisar. Hon står emot och kämpar mot den som vill henne illa. Hon slåss för sig själv och för sin bror. Och jävlar som jag har fajtats! Jag beundrar det hos mig själv att jag är så jäkla envis. Jag kommer ihåg otaliga gånger när min fajting spirit hjälpt mig. Det har varit så bisarra situationer som jag själv satt mig i men som nästa sekund oxå räddas av mig själv. Hur många gånger har jag inte sagt att jag ska ta livet av mig? För att i nästa sekund ringa 112 och be om hjälp. Absolut, jag har fått mina törnar och ärr i själen genom åren och vissa perioder i livet har jag bara känt mig så bitter och arg.  Med all rätt. Men det dröjer aldrig länge förrän jag är på banan igen och fortsätter kampen..

I skrivande stund kämpar jag mycket med min panikångest, ja alltså inte just nu, men den kommer titt som tätt i alla möjliga situationer. Är vansinnigt rädd för att bli sjuk, för att dö och varje extraslag på hjärtat eller varje konstig muskelspänning tolkar mitt undermedvetna som nåt farligt o att katastrofen är nära. Jag kan termerna, jag kan ångest, jag vet orsaken till den. Men vilken kamp det är med mig själv i dom lägena! Jag försöker tänka logiskt när kroppen bara skriker o vill bort, bort, bort! Jag vill inte vara med, jag vill inte ha den där känslan!!! Men , jag är ju så, att jag kämpar, och samtalar med mig själv, jag försöker låta det logiska ta över rädslan. För det är inget annat än kroppens alarmsystem som sätts igång. Det är fel i mitt system. Alla grejer som har hänt, mina föräldrar som blev sjuka och dog i min ålder, min hjärnblödning, min uppväxt osv. Inte så jäkla konstigt kanske att man reagerar. Mina alarmsystem har ju blivit superkänsliga och reagerar på minsta lilla. Ingen kan väl ta sig genom år av destruktivitet utan att påverkas på något sätt.    

Men eftersom jag har denna inbyggda fighting spirit så brukar det lösa sig, på ett eller annat sätt. Jag kämpar på och ger upp det gör jag aldrig. Bara en sån sak som att sätta ord på det man upplever kan göra underverk. Så börja berätta och prata mera gott folk!