Ni vet känslan när man så väldigt gärna vill något, det kan ju vara vad som helst , en dejt med en kompis, byta till det där nya jobbet man gått och suktat efter eller som i mitt fall, en alldeles egen mental och fysisk förändringsresa. idag har jag det där bubblet i kroppen, dom där fjärilarna som flyger omkring i magen. jag VILL det så väldigt gärna! den känslan ger mig en trgghet och en känsla av att jag kommer nå dit oxå. nu är det inte längre dom där suckarna och tanken" fan jag borde sätta igång snart, göra nåt åt mig själv och min övervikt"  , nu känner jag istället, YES!  i can DO this!

När jag var hemma i katrineholm för ett tag sen hittade jag detta tidningsurklipp hemma hos min farbror. min  pappa. mitt kött och blod som började sin förändringsresa när han var 40 år gammal. han led av diabetes och hade mycket övervikt, när han fick diagnosen bestämde han sig samma dag att nu får det vara nog, jag vill vara frisk. och han började springa, och som han sprang! 44 år gammal sprang han marathon, göteborgsvarvet , lidingöloppet mm mm  han blev en löpare som tog tag i sin hälsa.precis som jag.  han skapade rubriker. inte så långt efter att detta reportage gjordes föll han ihop och från ingenstans drabbades han av en hjärtinfarkt och han dog. så ung. 

så här sitter jag och läser utklippet och känner mig stolt över att få fortsätta det han aldrig kunde slutföra.  jag ska bli min egen solksenshistoria.  och känslan av samhörighet med min pappa är magisk.  

löpinspiration som var inbokad hos Susanne Dalsätt på Visingsö idag uteblev då jag vaknade av en jobbig förkylning som fick mig att avboka hela grejen. jag var sååååå sur i morse! jag hade sett fram emot att träffa Susanne och andra härliga människor för att få mig en rejäl dos av energi som är beroendeframkallande.

Mitt humör har svajat hela dagen , tyckte rejält synd om mig själv i förmiddags och låg och ältade att jag missade denna chans. sen lessnade jag lite på mig själv och tog fram det positiva. ja, jag är sjuk. vad tusan ska jag göra åt den saken liksom.mitt sätt att tänka har ändrats så mycket. förut hade jag gått till affären och köpt ett kilo godis och suttit och gnällt att jag alltid råkar ut för saker ,konstant känna sig som misslyckad. men nu   kan jag  ju istället planera träning och kost för kommande vecka, eller planera in en löpträff med vänner kanske? nån löpsugen? ett minievent? jag ändrade fokus från tycka synd om mig till den kreativa idesprutan jag är mellan varven. har så mycket tankar och ideer men behöver lite hjälp att sortera dom :-) så känslan i kroppen är bra just nu. det är kul att leka med kreativa tankar, våga drömma stort och ge sig fan på att jag ska ta mig dit.

Dom senaste 2 veckorna har jag haft min brors fosterdotter här, hon har praktiserat på mitt jobb och jag har inspirerat henne att börja med löpning.( JAG inspirerat? bara tanken känns ju konstig :-)) det har värmt så mycket i mitt hjärta att se hennes gnista, hon är ju bara 15 år och har gått genom saker som påminner om min egna traumatiska uppväxt, tillsammans klarade vi vårt första lopp tillsammans på Lida, vi sprang sida vid sida och kämpade oss genom dom där 5 kilometrarna med samma fokus, samma glädje, samma driv  och vi har pratat om känslor, erfarenheter, mål, livet dessa veckor. jag har pushat henne, berättat hur unik och speciell hon är, för hon är verkligen det! När man tycker något bra om en annan männisa, säg det! var inte tyst, säg det! vi är alldeles för fega för att våga uttrycka våra känslor för andra människor. herregud jag har själv varit det,  alltid varit så rädd för att bli dissad, låtit mina demoner styra vad jag ska våga säga eller inte. men no more! JAG är JAG!

Jag fick ett sms från denna modiga tjej förut när hon satt på tåget tillbaka till sitt liv , smset fick mig att rysa genom hela kroppen och tårarna att forsa och känslor av sprickfärdig stolthet i min kropp.

"vilken mental resa vi går genom,

tänk hur långt vi kommit och hur långt vi kommer gå!

jag ser framtiden, dom nya målen, dom nya hindren vi kommer klara.

Dessa två veckor har gett mig så mycket energi !

jag är så peppad och har så stor motiavtion,

nu jävlar ska vi klara milen tillsammans"

#campvisingsö #kämpaglöd #stolthet #förändring #motivation #löpning #persgården

Jag sitter här  och drömmer om nästa utmaning. Jag känner suget att ge mig på längre distans än 5 km. Detta var en milstolpe för mig och nu känner jag pirret i kroppen att försätta min löpresa. För löpningen har verkligen blivit en del av min resa. Det är så häftigt att känna det där suget, den där längtan att få upp pulsen och bara låta benen ta mig framåt, steg för steg, andetag efter andetag. KBKhälsocamp.se har lagt ut ett inlägg jag skrivit om detta på sin hemsida. Gå in på deltagarberättelser för att läsa.:-)

sitter vid fönstret och tittar ut på det grå vädret med regnet hängandes i luften. om nån halvtimme ska jag ge mig ut och springa. hur långt får vi se, men känner idag att jag ska pressa mig lite. har inte sprungit mycket denna vecka pga att jag inte känt mig okej, varit hemma från jobbet och varit hängig som tusan. igår var jag hos läkaren oc kollade blodtrycket som var helt normalt, hon beställde även prover som jag ska ta fastande på måndag. skönt att få kolla upp.

igår fick jag en sån enorm kick från en vän som berättade om  personliga saker jag hade hjälpt henne genomfört genom att ha hjälpt mig själv. blir så otroligt stolt och glad när jag får höra sånt där. jag älskar verkligen personlig utveckling och när man får kvitto på att min historia faktiskt kan hjälpa någon annan, ja , den känslan är stor och mäktig.

idag ska jag och barnen gå till simhallen. älskar att bada, både dom och jag!:-)

ha en trevlig helg alla som läser detta!

Nånting som jag verkligen har märkt sedan jag ändrade min kost och la till träningen är att jag är så mycket piggare när jag har barnen.. Jag kan busa, springa med vagnen och knasa mig och jag är gladare . Glädjen tror jag kommer av att jag slipper det dåliga samvetet att inte orka. Nu orkar jag mer och mer. Jag har tom varit ute och sprungit med min 7-åring som även kommer heja på mig när jag springer lidaloppet i Tullinge i oktober.
Förut har jag inte direkt haft nån livslust och många dagar har jag vaknat på morgonen och önskat det var kväll igen så jag kunde få gå och lägga mig igen.Usch, den känslan .  

Dom senaste 3 åren har varit ganska hektiska. Jag har separerat med allt vad det innebär, kämpat för att hitta nånstans att bo , och så hjärnblödningen som bara drabbade mig från en sekund tlll en annan. Inte konstigt att depressionen har kommit och gått. Men här sitter jag nu i min egna lägenhet, med 2 små troll jag älskar över allt annat, jag är frisk från hjärnblödningen utan några bestående men som bara det är helt fantastiskt. Läkarna sa: detta kommer ta väldigt lång tid att återhämta sig från.  Vad kunde jag göra för ett år sen liksom? Gå sakta sakta till affären  som tar 5 min för en frisk person. För mig tog det då 45 minuter. Och vad gör jag idag? Springer 3 dagar i veckan och har lyckats med 5 km utan paus. Kroppen är fantastisk! Jag börjar på riktigt hitta lyckan och det är underbart!  Jag är en krigare och jag ger fan aldrig upp. Så är det bara!
alla fantastiska människor som jag får så mycket pepp och stöd ifrån och skillnaden nu är väl att jag är bättre på att ta emot energin jag får från andra när jag faktiskt börjar känna tillit som har varit mitt stora problem i livet.
Nu ska jag ägna mig åt kidsen som ser stt jag är lite disträ och lever rövare
Puss & hej!

Jag har funderat på detta med mindfullness. jag har ett jobb med väldigt mycket social kontakt. det är stimmigt och i perioder väldigt mycket folk. man har inte möjlighet att ta en rast och få vara helt ifred.

jag har även utmanat mig själv både fysiskt och psykiskt . haft en kanonstart på min viktminskning och jag har sprungit som aldrig förr. Häromdagen slog jag personligt rekord, 5 km. har aldrig nånsin sprungit den sträckan förut. 

Så idag behöver jag bara få vara, hemma i en tyst lägenhet där det enda som planeras är vilket program på tvn jag ska slökolla på. jag är oerhört tacksam för denna lördag jag får varannan vecka på mitt nya jobbschema. En lördag bara för mig själv. jag vaknade sent idag, runt kl 10. sömbristen förra veckan var nog en av anledningarna till att jag fick panikångest.

29 augusti  idag och snart slut på denna månad. jag ser fram emot fler utmaningar i september då mitt nya löpschema tar fart.

När jag växte upp har alltid sporten varit en glädje för mig. Min pappa & farbror var ju  löpare och vi åkte ofta runt till olika tävlingar i Sverige  och hejade på dom. Kommer inte ihåg så mycket men har minnesfragment där folk går runt med nummerlappar på bröstet och att det alltid var en häftig känsla att få vara med. När mina förädrar dog och vi flyttade till vår nya familj så försvann den känslan, eller inte direkt... I grundskolan upp till  kanske 7:e klass så älskade jag tex friidrott och jag var duktig, jag sprang snabbt och var en kämpe, jag älskade fotboll och bandy, älskade sporten med andra ord. Ju längre upp i åldern jag kom desto mer dog min gnista, allt förtryck hemifrån som gradvis ökade fick mig att tappa tron på mig själv. Jag var ju värdelös, så klart , det fick jag ju höra dagligen.  Jag kommer speciellt ihåg en incident då jag och min bästa kompis Jenny, skulle börja på friidrott efter skolan. Jag gjorde bara den enda träningen , sen slutade jag. Jag kommer ihåg så väl att jag tänkte : nej detta är för svårt, jag klarar inte det, jag är inte lika bra som alla andra. Redan där , när man ska känna glädje och lära sig nya saker förändrades jag.
Jag hade en jävla glöd där inne, men den släcktes av en människa som påstod sig älska mig? Sen dog nog allt mitt sportintresse o jag kom upp i gymnasiet, började tröstäta, dricka alkohol, blev mer och mer destruktiv, gick upp i vikt, drog på mig skulder osv osv osv. Listan kan göras lång. Jag tappade helt min självkänsla.  Nu när jag har påbörjat min förändring mot ett bättre jag har jag upptäckt min sportiga del av mig själv som har varit så bortglömd alla dessa år, jag har upptäckt sportaren i mig och i oktober ska jag springa Lidaloppet till förmån för cancerforskningen. Jag har upptäckt att jag går igång som tusan på sportevenemang och just idag kämpar fantastiska människor i ironmantävlingen i Kalmar och jag känner pirret i magen fast jag sitter här hemma i soffan och kollar på barnprogram:-)

Jag känner mig sorgsen att jag aldrig fick chansen att utveckla min sporttalang, känner mig ledsen att jag aldrig fick chansen att lyckas överhudtaget. jag skulle vilja  ge den där olyckliga lilla tjejen en kram och säga : oroa dig inte , din tid kommer. var så säker!

Men det blir min drivkraft för hur häftig är inte känslan att få tillbaka nåt man trodde var dött?  Det är aldrig för sent mina vänner!
Tack Susanne Dalsätt för att du öppnat mina ögon! Tack KBKhälsocamp för att jag är på väg mot förändring.
Och alla kämpar i Kalmar idag, kör bara KÖÖÖR!!

#kbkhälsocamp

Jag vaknade i morse av att jag kallsvettades och kände mig konstig ovh Tänkte bara, NEEEEEJ, får inte bli sjuk nu! det  höll i sig under dagen och hade bara en sådan trött känsla i kroppen.

jag hade bestämt med Pt-Petra, en av dom tränarna vi hade på kbkhälsocamp, att jag skulle följa med henne på trail, skogslöpning, ikväll och jag var såå taggad inför det men fick skjuta upp det för att jag inte var i form dock tänkte jag  att en promenad blir bra.

Sagt och gjort, på med träningskläder och ut i spåret. Efter en stund kändes det lite trist att bara gå ( ständigt så  jävla rastlös haha) så jag började småjogga lite och det slutade med att jag joggade 20 min och nu har jag precis kommit in, tagit en dusch och känner mig sjukt nöjd att jag faktiskt inte nöjde mig med en promenad!

Denna första vecka med både kost & träningsschema  har resulterat i en minskning med 1.4 kg. tjohooo!!

 KÖR BARA KÖÖÖÖÖR! nu är jag fan igång! Detta år blir spännande mina vänner!