Min dag. Åh vilken dag. Jag har fått en sån enorm aha-upplevelse idag. Jag har sprungit 10 km. Jag tog den jävla milen idag. Men det som ändå var större på nåt vis var dom jag sprang med. 2 underbara tjejer, den ena kände jag sedan innan och hon är den enda jag har sprungit med nånsin. Idag träffade jag en annan tjej för första gången . Och som vi sprang. Ja jag menar inte att vi sprang snabbt eller tog tid eller nåt annat prestationsfyllt. Nej vi sprang med en enorm glädje och lust!

Vi sprang förbi skog och vattendrag och kyrkor och runt i haga. Det var en helt ny känsla att få dela en sån löptur med någon annan än mig själv och jag upptäckte att jag älskar att springa så där! Vi skrek och tjoade och high fivade varandra gång på gång. När jag kände vid 7 km att nu jävlar är det tufft, mina demoner som knackade på och ville in, då tog den ena min hand och den andra bara fortsatte heja på mig, ena foten framför den andra och bara nöta på. Efter 9 km kände jag en ny energi, jag liksom skulle ju ta den här milen , det visse jag ju. Och dessa två brudar tänkte inte låta mig ge upp. Och sen klev jag över det magiska strecket på 10 fucking kilometer och vi skrek och tjoade på nytt  och det blev ett svettigt kramkalas. Alltså min dag idag. Åhh min dag kunde inte börja bättre och jag inser när jag skriver att jag får gåshud och nästan en liten tår i ögat. Löpningen. Den gör så mycket med mig. Mer än jag nånsin kunde ana. Frälst skulle man kunna säga. Och dessa människor. Jag är just nu kär i båda 2 jag sprang med idag. Mersmak deluxe! Jag ska springa halvmarathon i september, det kommer ju gå som en dans.

I högstadiet älskade jag sport i alla former och jag älskade att springa . Och snabbt. Gnistan som fanns i mig då slocknade mer och mer efter att bli hånad och nedtryckt hemma och jag förvandlades till en tjej som inte alls trodde hon kunde någonting. Alla hårda ord om att jag var tjock och ful satte sig långt långt där inne och jag slutade med alla former av träning . Efter alla dessa år har jag väckt upp det där som gömdes långt där inne. Den där gnistan som försvann i tonåren när det gäller löpning och sport i allmänhet har jag återupptäckt och det är faktiskt inte med sorg jag tänker på det gamla, jag tänker på hur jävla häftigt det är att jag hittat tillbaka till gnistan.  Känner inget annat än ren och skär glädje och  sanna mina ord, jag tänker ALDRIG nånsin sluta  glöda igen.  
Stockholm Marathon, jag är på väg!