När jag växte upp med min styvmamma var det väldigt många gånger som jag fick ofantliga vredesutbrott. Dom kom inte direkt utan vanligtvis efter ganska mycket provokation och psykande från min styvmamma.
Det kunde börja vid middagen, kanske att det var lördag och vi hade beställt pizza. Hon var full och började så smått med gliringar och hånfulla kommentarer, försökte alltid ignorera henne eller svara med nåt smart tillbaka. Men hon gav sig liksom inte och jag kommer ihåg  när jag nästan bedjande bad henne sluta.  Försökte byta taktik till att bli en vänlig och förlåtande själ som bara önskade få äta min mat utan bråk.
Tror ni hon lyssnade på det? Nej självklart inte. 
" men allvarligt Martina, ska du verkligen äta den där pizzan? Du kommer ju bli ännu fetare pch ännu fulare"
Hon hånskrattade ofta åt mig, försökte så mycket det bara gick att förnedra mig. 
När hon inte slutade kom det till en gräns sen exploderade jag. Jag fick sån enorm lust att skada henne fysiskt. Det kunde ske helt plötsligt . Jag tittade till på henne med iskalla ögon och så rusade jag upp ur stolen o kastade mig över henne. Hon välter bakåt och landar på rygg och jag sätter mig grensle över henne och börjar slå i rent raseri.  Och känslan när jag slog och hon skrek var så jävla skön. Jag blev som förbytt. Pulsen slog fort och jag hade fradga i munnen. Vad min bror gjorde i allt detta vet jag inte. Vad min styvpappa gjorde vet jag inte heller. Jag vet bara att jag ska skada den där jävla människan som jag hatar så mycket. 
När mina vredesutbrott härjade kunde  jag sönder saker, en gång tog jag en helt ny servis som nån hade fått i present, sen tittade jag bara henne i ögonen och  så drämde jag den i golvet så det flög porslin, en annan gång sparkade jag sönder en dörr, slog hål på en tunn vägg.
Jag slog och jag hatade. Och min styvmamma fick ännu mer vatten på sin kvarn. Hon kallade mig en jobbig tonårsdotter, hon var så " chockad " över att hennes tonårsdotter slog henne. Hon var ett offer i familjen. Stackars människa. 
Så där var det hela tiden. Hon hade noll ansvar, och allt var mitt fel.  
Det blev min överlevnadsstrategi . Jag hade makten och hon blev rädd för mig. Det var min enda chans att få ett övertag.  Ju äldre jag blev desto farligare blev jag. Det blev en maktkamp hemma pch jag vann oftast. Mitt psyke var betydligt starkare än hennes och jag kunde hennes spel. Till slut brydde jag mig inte om hennes ord. Hon blev som luft för mig och när min styvpappa dog blev hon faktiskt nykter några månader o försökte göra sånt som mor lch döttrar gör. Men det spm var så skrämmande i den situationen var att jag inte kände igen henne nykter. Kunde inte förhålla mig till hennes nykterhet pch försök till försoning. Hon vad aldrig nånsin om ursäkt för hennes beteende. Aldrig nånsin. Så en försoning var bränd sedan många år.
Man undrar ju ibland hur detta påverkat mig i livet. Självklart har det satt sina spår. Framför allt i relationer. Nåväl. Det var då. Nu är nu. Jag är inte som då. Jag lever inte som då. Jag har kärlek runt mig. Mina älskade barn. Mina vänner. Allt som är negativt har inget att göra i mitt liv.


Skickat från min iPhone