Små steg är fullt av ursäkter, stora kliv ger det där drivet och känslan att jag faktiskt kommer nå mitt mål. Ursäkter är bara ett väldans slöseri med tid. Drivet är glöden som får elden att brinna och inte slockna.

Idag har jag haft sötsuget from hell. jag jobbar på ett konditori av alla ställen  och den där jävla biskvien låg där stor och fet och brun och bara skrek på  mig : En tugga bara, en jävla tugga kan jag väl ta? spelar väl ingen roll? ibland får man unna sig, det är ju ändå inte som förut att jag hetsäter längre. ursäkt efter ursäkt efter ursäkt att hitta anledningar att sätta tänderna i den där chokladbiskvien. så aningen shizofrent tog jag ur den ur kylen och la den på bänken framför mig,lät den ligga där och försökte intala mig själv att ja, vadtusan, vem bryr sig om jag skiter i planen? messade min mentor som jag hoppades skulle skriva nåt i stil med : ja men ta en ätdag, det är okej" när jag inte fick svaret jag ville ha gav jag upp. jag erkänner :-) jag jagade ursäkter. sen tog jag beslutet att stoppa in den där biskvien i kylen igen och när jag bestämde mig för det försvann halva nöjet med att äta den jäkeln. det var inte värt det nånstans! jag ska sluta med ursäkterna. jag vill ta stora kliv, inte små myrsteg. jag vill inte ha kvar samma beteende. för beteendet ändrar sig ju aldrig om jag fortsätter med ursäkter. jag är en kicksökare. jag älskar fart och kreativitet. fokus på det då istället för dom jäkla ursäkterna att stoppa skit i munnen. punkt slut liksom. :-)