Har en fullständig motivationsdipp när det gäller mat. Ingen lust att laga mat, ingen lust att njuta av den, ingen lust att fixa matlådor. Bara känner mig fullständigt tom på inspiration och matglädje. Min matlagning kräver planering och just planering är jag riktigt kass på mellan varven. Ska försöka hitta matglädjen nånstans.  Vill känna lusten att laga bra mat!

Mat är något som det alltid tjafsades om hemma i mitt fosterhem. Eller min mor tjafsade alltid om det, bråk & tjafs om hur mycket man åt och  jag fick naturligtvis aldrig experimentera i köket, jag gjorde bara fel och hon var aldrig nöjd. Matglädje var något som aldrig existerade. Bara ångest och negativitet.

Jag glömmer aldrig en julafton för massa år sedan, jag var 15-16 år och som vanligt var hon stupfull, just denna julafton  var hon så väck att hon mestadels låg i sitt sovrum och sov. Jag, min lillebror och våran pappa fixade mat till julbordet och det var min första julskinka som jag fick tillaga och griljera helt själv. Det tog sin lilla tid men det var mysigt att få göra allt tillsammans för en gångs skull och det var skönt att hon låg därinne och sov så att vi fick vara ensamma. Efter nån timme börjar hon vakna till och hon börjar ropa efter min pappa. hon vill ha mer sprit.  När hon inte får  någon respons tar hon sig ur sängen , bemödar sig inte ens att ta på sig kläder, så naken  och illaluktande vinglar hon ut i köket och började fälla sina,   som vanligt, sarkastiska kommenterar om allt och inget. Jag käftar emot som vanligt och påpekar att har hon inget snällt att säga kan hon lika gärna fira sin egen julafton i sängen. Jag var så bra på att svara på hennes aggressivitet. Jag hade alltid ett svar på tal, och aldrig att hon fick nöjet att se mig svag. Hon går fram till diskbänken och tittar på all mat vi har fixat, hon ler hånfullt och frågar om det var jag som har gjort julskinkan, tror inte ens hon väntade på svar utan  hon tar tag i hela skinkan och med ett svep kastar hon ner den på golvet och så trampar hon på den och sparkar iväg den som en fotboll.

Min pappa som alltid var så lugn och rena motsatsen till min störda mamma , fullständigt exploderade, han tog tag i hennes skitiga hår och  bokstavligt talat släpade in henne i sängen där han kastade ner henne och sa ” nu jävlar är det du som stannar här inne ” han var så arg! Och även om jag aldrig riktigt kände att han försvarade oss mot henne på ett sätt som en riktig förälder skulle göra om deras barn råkade illa ut, så kände jag den  dagen att han gjorde det. För ingen orkar med att ständigt bli provocerad. Ingen kan lämnas oberörd av ett sånt bemötande. Som jag slitit med den där jävla julskinkan, hon kunde lika gärna ha spottat mig i ansiktet. Så otroligt sjukt och än en gång frågar jag mig själv, hur fan orkade jag?

En julafton bland många andra på dysfunktionella Mårdstigen 6.