Ibland är min sinnesstämning väldigt tung och dyster. Det kommer liksom som ett mörkt moln och drar in över mig. Oväder i själen. Detta har jag haft till och från hela mitt liv. Där allt känns hopplöst, jag känner mig arg & bitter, orättvist behandlad . När jag var liten kunde jag få konstiga utbrott och mina kompisar har berättat att jag liksom från en sekund tll en annan kunde få en ordentlig svängning i humöret och där jag gjorde väldigt märkliga saker. På väg hem från skolan kunde jag kasta bort saker i skogen och när mina kompisar undrade vad jag höll på med låtsades jag som att jag inte förstod vad dom pratade om " vaddå , jag har inte kastat bort nåt" Såna där knepiga grejer gjorde jag mellan varven, blev aggressiv och utåtagerande för ingenting. Mina kompisar gjorde ingenting mot mig. Dom gillade mig trots det där knepiga ibland. Uppmärksamhet , ville att dom skulle se mig antar jag. 9-10 år gammal och så i behov av kärlek & förståelse. Det är så vansinnigt sorgligt när jag tänker tillbaka på den där lilla tjejen. Jag hade många , många dagar där jag fantiserade hur jag skulle kunna bli kvitt min mamma. Ja det är fruktansvärt men samtidigt var det en helt naturlig reaktion. VEM orkar höra dag ut och dag in : "din äckliga jävla hora! Jag ska komma ner och strypa dig när du sover " VEM orkar lyssna på dom orden och VEM klarar sig helskinnad i psyket av en sån behandling? VEM orkar bråka VARENDA dag, slåss för sig själv? Jag tror mitt mörker jag drabbas av ibland kommer från barndomen. Där allt känns förjävligt och ensamt. För den känslan får jag då. Att jag är ensam. Jag förstår rent logiskt att jag inte är det men själen , den fattar inte ibland och ger mig så dubbla känslor. Ensam & ledsen. Och vet ni, jag skäms att jag känner så. Jag skäms att erkänna det. Jag vet inte varför. Kanske beror det på att jag alltid fått höra att jag är så "stark". Jag är en överlevare som inte har tid med känslomässigt trams liksom. Jag ler lite när jag skriver för det är så absurt på något vis. Idag har jag det där mörkret över mig. Japp, jag erkänner, idag är en sån dag. Jag vill bara dra åt helvete och gå och gömma mig. Vilken jäkla tur att jag inte ÄR MiNA TANkAR!