Tårarna bränner innanför ögonlocken. Det gör ont, det smärtar.

Det kommer alltid finnas ögonblick då jag sörjer. Alltid. Och jag vill inte att det försvinner.

Jag vill minnas, sörja, ha ont.

Det är julafton, jag undrar vad du gör idag?.

Jag saknar dig, jag saknar min lillebror. Jag önskar vi kunde fått upplevt nånting annat,

nånting fint och kärleksfullt. Vad fick du? Ett liv i misär? Knark, kriminalitet och en ständig kamp.

Jag fick det bättre, jag träffade barnens pappa och för första gången kunde jag vara trygg,

jag fick 2 barn, mitt allt. Men den där pusselbiten saknas alltid , oavsett.

Den pusselbiten är du. Jag älskar dig, jag sörjer. Jag hoppas att du kommer hitta det jag hittat.

Ditt varför. Du har så mycket att ge. Tänk om du kunde älska dig själv som jag älskar dig.
Tårarna rinner och melankolin sprider sig i kroppen. Jag kämpar inte emot, det får vara där.

Jag vet att det inte tar över.