Vad ful du är.
Jag stirrar in i spegeln inne i provrummet och tänker bara det: vad ful du är.
Huden hänger, ena ögat hänger lite mer än det andra när man kollar i profil.

Hästsvansen sitter konstigt på huvudet. Som att mitt huvud är platt T deformerat.

Sen hejdar jag mig några sekunder. Det är ju hennes röst Jag hör. Vad ful du är.

Det ekar i mitt huvud, skamsen och nedåtböjd slår jag bort blicken. Jag tycker inte om det jag ser.

Eller rättare sagt , jag tycker inte om det jag känner. Ibland kan jag inte skilja på om det är sant

det jag ser i spegeln eller om hennes röst är så stark att den får mig att tro det. Vad ful och värdelös jag är.

Hur kan jag tro att jag nånsin kommer vara värd något? Vad pinsam jag är. Hånskrattet ekar i mitt huvud.

Jag känner den där förödmjukande känslan av att bara vilja försvinna igen.

Att återigen vilja byta kropp och få bli en annan, den där stjärnan som hon önskade sig.

Hon önskade sig en söt dotter och fick mig, en vidrig liten tjockis.

Det lät hon mig veta ofta.

SOM   jag kämpat och slitit med detta självtvivel.

Jag krossar demoner varje dag.

Sakta men  säkert byts mitt 

Självtvivel mot en jävla styrka och en beslutsamhet jag nog aldrig känt så stark som nu.

Jag vågar ta för mig, jag vågar sätta mål, jag vågar tro på mig Sjålv och vågar skriva om det och

ta den där platsen jag så länge velat men inte vågat.