Svindlande, apläskigt, galet, ångestfyllt, pirrande med 1 miljon fjärilar i magen blir min största utmaning nästa år : halvmaraton -2016 !!

Att jag ens vågar andas orden, på snudd att jag lägger bena på ryggen och drar härifrån.

Men , detta har jag satt som mitt stora mål framöver.

Jag kommer uppdatera min träning efter nyår.

Men som ett litet delmål på vägen och för min egna sinnesros skull så ska jag springa premiärmilen på Djurgården i april som blir ett bra stopp på vägen mot mitt livs utmaning. Jag känner mig trygg i att det är lång tid kvar att träna.

Det är så mycket som ska krossas i och med denna utmaning. Rädslor, självtvivel , ångest, gamla beteenden ska ersättas med styrka, mod, målmedvetenhet, livsglädje och ett jävla pannben. 2016 kommer bli mitt år. Det ska jag se till. Känner nåt magiskt stöd från min pappa som säkert sitter där nånstans och ler och hejar på mig. jag ska visa mig själv att jag kan göra allt jag vill.

FUCK THE DEMONS!  

När jag och min lillebror blev placerade i fosterhem så skiljdes vi från våran äldre bror Peter som då var 16 år gammal. våran styvmor tillät inte honom att ha någon kontakt med oss vilket jag inte visste då. Mot alla odds i allt som var som tog min vilja och envishet mig framåt gång på gång. jag sökte upp honom efter 8 år och 15 år gammal tog jag mod till mig och åkte hem till hans adress och plingade på dörren. min storebror. han som tagit hand om oss när vi var små, han som suttit och sörjt oss när vi försvann ur hans liv. sen den dagen jag ringde på hans dörr på rönngatan har vi haft ett speciellt band som aldrig kommer brytas. jag fick tillbaka min storebror den dagen.Har en liten sneakpeak från boken som jag vill dela med mig av. om just min stprebror.

Min storebror, min hjälte på så många vis. Hans historia är både smärtsam och stark. Han blev mobbad i skolan från första klass. Att som 7-åring när skolan ska vara rolig, spännande och utvecklande starta denna första tid med lärande istället byttes mot  rädsla och ett kämpande för att överleva skoldagen. Mobbingen fortsatte dag efter dag, år efter år. Han spenderade många raster högt uppe i ett träd, där satt han till rastens slut för att sedan när lektionen började klättra ner och undkomma sina plågoandar. Min bror var väldigt lik mig på många sätt. Vi reagerade inte ofta med tårar, utan med ilska. Peter började slåss. Han slog sina plågoandar och bytte allt eftersom tiden gick , rollen med mobbarna. Han tog kontrollen och blev den som dom fruktade. Detta blev en negativ spiral, där hans rykte som slagskämpe gjorde att han blev testad. Men det spelade ingen roll vad plågoandarna gjorde mot honom, han brydde sig inte om det var en kniv som han hotades med eller bara en knytnäve. Han lärde sig att krossa allt motstånd och fick rykte om sig att vara den där starka slagskämpen som inte tog någon skit. När våra föräldrar dog tappade han fotfästet helt. Han satt i sin nya lägenhet så ung och förvirrad, utan trygghet. Bara kaos och förvirring. När vi lämnat vårat gamla liv och stationshuset stod tomt brukade han ta sig in i huset genom ett fönster. De gula gardinerna var kvar i fönstret och en vissen blomma prydde fönsterbläcket. En grå soffa hade man också inte brytt sig att ta med som stod där och samlade damm. I den soffan i det öde huset satt han många gånger och drack öl i sin ensamhet. Satt där i sorgen han inte visste hur han skulle hantera. Saknaden efter sina småsyskon som han inte visste när han skulle få se igen. Smärtan som fullständigt belägrade honom men som han inte visste eller kanske inte vågade släppa fram.

idag är Peter 4-barnspappa. han är mina barns stora idol. han är varm, trygg och så fullständigt galen av bus och humor. min älskade storebror, vi är nog rätt lika du och jag. vi är kämpar, inte offer! 

tack för att du finns i mitt och mina barns liv och jag är så glad att jag plingade på din dörr den där dagen. :-)   Storebror med lillebror :-)      Min dotter Meja på Peters axlar

Att vara sann mot sig själv är befriande. Att våga öppna upp och ta emot likväl som att ge.

Är det inte det livet faktsikt handlar om? Att våga se människan med alla skiftningar, drömmar, det svåra och det lätta. Att ha förmågan att kunna ta emot ger styrkan att ge. När dessa två möts finns inga hinder.

Våga tro. Våga känna. Var ett med tanken att det kommer ordna sig. Känn det fantastiska i livet.

för livet kan bli så fantastiskt som du vill ha det. allt du behöver göra är att börja våga tro.

Ni vet känslan när man så väldigt gärna vill något, det kan ju vara vad som helst , en dejt med en kompis, byta till det där nya jobbet man gått och suktat efter eller som i mitt fall, en alldeles egen mental och fysisk förändringsresa. idag har jag det där bubblet i kroppen, dom där fjärilarna som flyger omkring i magen. jag VILL det så väldigt gärna! den känslan ger mig en trgghet och en känsla av att jag kommer nå dit oxå. nu är det inte längre dom där suckarna och tanken" fan jag borde sätta igång snart, göra nåt åt mig själv och min övervikt"  , nu känner jag istället, YES!  i can DO this!

När jag var hemma i katrineholm för ett tag sen hittade jag detta tidningsurklipp hemma hos min farbror. min  pappa. mitt kött och blod som började sin förändringsresa när han var 40 år gammal. han led av diabetes och hade mycket övervikt, när han fick diagnosen bestämde han sig samma dag att nu får det vara nog, jag vill vara frisk. och han började springa, och som han sprang! 44 år gammal sprang han marathon, göteborgsvarvet , lidingöloppet mm mm  han blev en löpare som tog tag i sin hälsa.precis som jag.  han skapade rubriker. inte så långt efter att detta reportage gjordes föll han ihop och från ingenstans drabbades han av en hjärtinfarkt och han dog. så ung. 

så här sitter jag och läser utklippet och känner mig stolt över att få fortsätta det han aldrig kunde slutföra.  jag ska bli min egen solksenshistoria.  och känslan av samhörighet med min pappa är magisk.  

Har en fullständig motivationsdipp när det gäller mat. Ingen lust att laga mat, ingen lust att njuta av den, ingen lust att fixa matlådor. Bara känner mig fullständigt tom på inspiration och matglädje. Min matlagning kräver planering och just planering är jag riktigt kass på mellan varven. Ska försöka hitta matglädjen nånstans.  Vill känna lusten att laga bra mat!

Mat är något som det alltid tjafsades om hemma i mitt fosterhem. Eller min mor tjafsade alltid om det, bråk & tjafs om hur mycket man åt och  jag fick naturligtvis aldrig experimentera i köket, jag gjorde bara fel och hon var aldrig nöjd. Matglädje var något som aldrig existerade. Bara ångest och negativitet.

Jag glömmer aldrig en julafton för massa år sedan, jag var 15-16 år och som vanligt var hon stupfull, just denna julafton  var hon så väck att hon mestadels låg i sitt sovrum och sov. Jag, min lillebror och våran pappa fixade mat till julbordet och det var min första julskinka som jag fick tillaga och griljera helt själv. Det tog sin lilla tid men det var mysigt att få göra allt tillsammans för en gångs skull och det var skönt att hon låg därinne och sov så att vi fick vara ensamma. Efter nån timme börjar hon vakna till och hon börjar ropa efter min pappa. hon vill ha mer sprit.  När hon inte får  någon respons tar hon sig ur sängen , bemödar sig inte ens att ta på sig kläder, så naken  och illaluktande vinglar hon ut i köket och började fälla sina,   som vanligt, sarkastiska kommenterar om allt och inget. Jag käftar emot som vanligt och påpekar att har hon inget snällt att säga kan hon lika gärna fira sin egen julafton i sängen. Jag var så bra på att svara på hennes aggressivitet. Jag hade alltid ett svar på tal, och aldrig att hon fick nöjet att se mig svag. Hon går fram till diskbänken och tittar på all mat vi har fixat, hon ler hånfullt och frågar om det var jag som har gjort julskinkan, tror inte ens hon väntade på svar utan  hon tar tag i hela skinkan och med ett svep kastar hon ner den på golvet och så trampar hon på den och sparkar iväg den som en fotboll.

Min pappa som alltid var så lugn och rena motsatsen till min störda mamma , fullständigt exploderade, han tog tag i hennes skitiga hår och  bokstavligt talat släpade in henne i sängen där han kastade ner henne och sa ” nu jävlar är det du som stannar här inne ” han var så arg! Och även om jag aldrig riktigt kände att han försvarade oss mot henne på ett sätt som en riktig förälder skulle göra om deras barn råkade illa ut, så kände jag den  dagen att han gjorde det. För ingen orkar med att ständigt bli provocerad. Ingen kan lämnas oberörd av ett sånt bemötande. Som jag slitit med den där jävla julskinkan, hon kunde lika gärna ha spottat mig i ansiktet. Så otroligt sjukt och än en gång frågar jag mig själv, hur fan orkade jag?

En julafton bland många andra på dysfunktionella Mårdstigen 6.

urk och bläää vad förkyld jag är! missar träning en hel vecka, för tänker inte ens fundera på att springa när jag känner mig så här. jag är inte jättebra på tålamod, nej, helt enkelt kass på att vänta på saker. har jag ett mål jag vill nå som nu med löpningen och vikten så vill jag att det händer NU , NU och gärna nyss!:-) Får försöka tagga ner en aning. En sak i taget.  jag vill gärna springa ute så länge som möjligt innan vintern kommer , löpbandet är inte min bästa vän, jag blir åksjuk typ om jag springer för länge. innan jag kom på det fick jag ångest efter varje pass och trodde jag var sjuk och skulle få ännu en hjänblödning. men jag gav inte upp och fortsatte springa och nu får jag inte ångesten, utan bara tar det lugnt och vet att det är för att jag blir typ "åksjuk". någon annan som får så?

Team sportia i solna C har utförsäljning på allt i hela butiken så jag fyndade äntligen ett par tjockare Craft löpartights som jag kan ha nu när det är kyligare ute. 70 % rabatt passar mig rätt bra just nu:-) nu längtar jag tills jag är frisk och kan fortsätta träningen!

Jag blev tillagd i en facebookgrupp igår, 100 pass innan julafton, när jag räknar lite snabbt så har jag gjort 35 löppass efter kbkhälsocamp. har äntligen , äntligen hittat drivet och regelbundenheten och fascineras fortfarande av att jag fortfarande känner suget. snacka om att hitta sin grej!

Tack för det powersuss!

löpinspiration som var inbokad hos Susanne Dalsätt på Visingsö idag uteblev då jag vaknade av en jobbig förkylning som fick mig att avboka hela grejen. jag var sååååå sur i morse! jag hade sett fram emot att träffa Susanne och andra härliga människor för att få mig en rejäl dos av energi som är beroendeframkallande.

Mitt humör har svajat hela dagen , tyckte rejält synd om mig själv i förmiddags och låg och ältade att jag missade denna chans. sen lessnade jag lite på mig själv och tog fram det positiva. ja, jag är sjuk. vad tusan ska jag göra åt den saken liksom.mitt sätt att tänka har ändrats så mycket. förut hade jag gått till affären och köpt ett kilo godis och suttit och gnällt att jag alltid råkar ut för saker ,konstant känna sig som misslyckad. men nu   kan jag  ju istället planera träning och kost för kommande vecka, eller planera in en löpträff med vänner kanske? nån löpsugen? ett minievent? jag ändrade fokus från tycka synd om mig till den kreativa idesprutan jag är mellan varven. har så mycket tankar och ideer men behöver lite hjälp att sortera dom :-) så känslan i kroppen är bra just nu. det är kul att leka med kreativa tankar, våga drömma stort och ge sig fan på att jag ska ta mig dit.

Dom senaste 2 veckorna har jag haft min brors fosterdotter här, hon har praktiserat på mitt jobb och jag har inspirerat henne att börja med löpning.( JAG inspirerat? bara tanken känns ju konstig :-)) det har värmt så mycket i mitt hjärta att se hennes gnista, hon är ju bara 15 år och har gått genom saker som påminner om min egna traumatiska uppväxt, tillsammans klarade vi vårt första lopp tillsammans på Lida, vi sprang sida vid sida och kämpade oss genom dom där 5 kilometrarna med samma fokus, samma glädje, samma driv  och vi har pratat om känslor, erfarenheter, mål, livet dessa veckor. jag har pushat henne, berättat hur unik och speciell hon är, för hon är verkligen det! När man tycker något bra om en annan männisa, säg det! var inte tyst, säg det! vi är alldeles för fega för att våga uttrycka våra känslor för andra människor. herregud jag har själv varit det,  alltid varit så rädd för att bli dissad, låtit mina demoner styra vad jag ska våga säga eller inte. men no more! JAG är JAG!

Jag fick ett sms från denna modiga tjej förut när hon satt på tåget tillbaka till sitt liv , smset fick mig att rysa genom hela kroppen och tårarna att forsa och känslor av sprickfärdig stolthet i min kropp.

"vilken mental resa vi går genom,

tänk hur långt vi kommit och hur långt vi kommer gå!

jag ser framtiden, dom nya målen, dom nya hindren vi kommer klara.

Dessa två veckor har gett mig så mycket energi !

jag är så peppad och har så stor motiavtion,

nu jävlar ska vi klara milen tillsammans"

#campvisingsö #kämpaglöd #stolthet #förändring #motivation #löpning #persgården