Jag sitter här  och drömmer om nästa utmaning. Jag känner suget att ge mig på längre distans än 5 km. Detta var en milstolpe för mig och nu känner jag pirret i kroppen att försätta min löpresa. För löpningen har verkligen blivit en del av min resa. Det är så häftigt att känna det där suget, den där längtan att få upp pulsen och bara låta benen ta mig framåt, steg för steg, andetag efter andetag. KBKhälsocamp.se har lagt ut ett inlägg jag skrivit om detta på sin hemsida. Gå in på deltagarberättelser för att läsa.:-)

Ibland är min sinnesstämning väldigt tung och dyster. Det kommer liksom som ett mörkt moln och drar in över mig. Oväder i själen. Detta har jag haft till och från hela mitt liv. Där allt känns hopplöst, jag känner mig arg & bitter, orättvist behandlad . När jag var liten kunde jag få konstiga utbrott och mina kompisar har berättat att jag liksom från en sekund tll en annan kunde få en ordentlig svängning i humöret och där jag gjorde väldigt märkliga saker. På väg hem från skolan kunde jag kasta bort saker i skogen och när mina kompisar undrade vad jag höll på med låtsades jag som att jag inte förstod vad dom pratade om " vaddå , jag har inte kastat bort nåt" Såna där knepiga grejer gjorde jag mellan varven, blev aggressiv och utåtagerande för ingenting. Mina kompisar gjorde ingenting mot mig. Dom gillade mig trots det där knepiga ibland. Uppmärksamhet , ville att dom skulle se mig antar jag. 9-10 år gammal och så i behov av kärlek & förståelse. Det är så vansinnigt sorgligt när jag tänker tillbaka på den där lilla tjejen. Jag hade många , många dagar där jag fantiserade hur jag skulle kunna bli kvitt min mamma. Ja det är fruktansvärt men samtidigt var det en helt naturlig reaktion. VEM orkar höra dag ut och dag in : "din äckliga jävla hora! Jag ska komma ner och strypa dig när du sover " VEM orkar lyssna på dom orden och VEM klarar sig helskinnad i psyket av en sån behandling? VEM orkar bråka VARENDA dag, slåss för sig själv? Jag tror mitt mörker jag drabbas av ibland kommer från barndomen. Där allt känns förjävligt och ensamt. För den känslan får jag då. Att jag är ensam. Jag förstår rent logiskt att jag inte är det men själen , den fattar inte ibland och ger mig så dubbla känslor. Ensam & ledsen. Och vet ni, jag skäms att jag känner så. Jag skäms att erkänna det. Jag vet inte varför. Kanske beror det på att jag alltid fått höra att jag är så "stark". Jag är en överlevare som inte har tid med känslomässigt trams liksom. Jag ler lite när jag skriver för det är så absurt på något vis. Idag har jag det där mörkret över mig. Japp, jag erkänner, idag är en sån dag. Jag vill bara dra åt helvete och gå och gömma mig. Vilken jäkla tur att jag inte ÄR MiNA TANkAR! 

Små steg är fullt av ursäkter, stora kliv ger det där drivet och känslan att jag faktiskt kommer nå mitt mål. Ursäkter är bara ett väldans slöseri med tid. Drivet är glöden som får elden att brinna och inte slockna.

Idag har jag haft sötsuget from hell. jag jobbar på ett konditori av alla ställen  och den där jävla biskvien låg där stor och fet och brun och bara skrek på  mig : En tugga bara, en jävla tugga kan jag väl ta? spelar väl ingen roll? ibland får man unna sig, det är ju ändå inte som förut att jag hetsäter längre. ursäkt efter ursäkt efter ursäkt att hitta anledningar att sätta tänderna i den där chokladbiskvien. så aningen shizofrent tog jag ur den ur kylen och la den på bänken framför mig,lät den ligga där och försökte intala mig själv att ja, vadtusan, vem bryr sig om jag skiter i planen? messade min mentor som jag hoppades skulle skriva nåt i stil med : ja men ta en ätdag, det är okej" när jag inte fick svaret jag ville ha gav jag upp. jag erkänner :-) jag jagade ursäkter. sen tog jag beslutet att stoppa in den där biskvien i kylen igen och när jag bestämde mig för det försvann halva nöjet med att äta den jäkeln. det var inte värt det nånstans! jag ska sluta med ursäkterna. jag vill ta stora kliv, inte små myrsteg. jag vill inte ha kvar samma beteende. för beteendet ändrar sig ju aldrig om jag fortsätter med ursäkter. jag är en kicksökare. jag älskar fart och kreativitet. fokus på det då istället för dom jäkla ursäkterna att stoppa skit i munnen. punkt slut liksom. :-)

jag har inte bloggat på ett tag nu. Har behövt stänga av allt som händer på ett sätt och få rätsida med en del " problem" . Jag har varit hos en psykolog för min panikångest och katastroftänk och ska börja KBT. Ska bli riktigt spännande att sätta igång och aktivt välja att ta itu med detta. Jag känner mig stark ochh målmedveten och inget kan stoppa mig. Nästa söndag springer jag mitt första lopp, Lidaloppet på 5 km. Det är ett lopp där hela anmälningsavgiften går till bröstcancerforskning. min egen mamma dog i bröstcancer när jag var 8 så detta känns lite extra speciellt att slutföra. 

min kost och träning går bra! Det är så underbart att jag faktiskt inte gett upp eller tröttnat. NÄR hände det senast liksom?  Alltid alltid alltid ha en massa planer på att börja träna och gå ner i vikt och så håller jag på en månad och sen skiter det sig. Men INTE denna gången. Jag kör slaviskt med frulle-mellanmål-lunch-mellanmål-middag plus 3 löppass per vecka och det har lönat sig. Min kropp mår så bra,och i idag vägde jag in på 85.9 kg. Jag har totalt kämpat bort 7 .1 kg på 7 veckor!!! Är så otroligt stolt över mig själv och motivationen är på topp!

nu ska jag äta knäckebröd och makrill till frulle, bästa frullen!! Snart helg och jag ska njuta varje sekund!

På denna bild är jag 15 år gammal. Som ganska uppenbart är att jag inte är ett dugg överviktig. Ändå har jag en känsla när denna bilden tas att jag är äcklig,tjock,  ful och värdelös.  Helt pga att jag fått det inpräntat   I stort sett varje dag. Men det är inte det dåliga och destruktiva jag ser när jag kollar på den där tjejen. Jag ser en jäkla fighting spirit i henne. Hon skrsttar, skojar och är galen med sina kompisar. Hon står emot och kämpar mot den som vill henne illa. Hon slåss för sig själv och för sin bror. Och jävlar som jag har fajtats! Jag beundrar det hos mig själv att jag är så jäkla envis. Jag kommer ihåg otaliga gånger när min fajting spirit hjälpt mig. Det har varit så bisarra situationer som jag själv satt mig i men som nästa sekund oxå räddas av mig själv. Hur många gånger har jag inte sagt att jag ska ta livet av mig? För att i nästa sekund ringa 112 och be om hjälp. Absolut, jag har fått mina törnar och ärr i själen genom åren och vissa perioder i livet har jag bara känt mig så bitter och arg.  Med all rätt. Men det dröjer aldrig länge förrän jag är på banan igen och fortsätter kampen..

I skrivande stund kämpar jag mycket med min panikångest, ja alltså inte just nu, men den kommer titt som tätt i alla möjliga situationer. Är vansinnigt rädd för att bli sjuk, för att dö och varje extraslag på hjärtat eller varje konstig muskelspänning tolkar mitt undermedvetna som nåt farligt o att katastrofen är nära. Jag kan termerna, jag kan ångest, jag vet orsaken till den. Men vilken kamp det är med mig själv i dom lägena! Jag försöker tänka logiskt när kroppen bara skriker o vill bort, bort, bort! Jag vill inte vara med, jag vill inte ha den där känslan!!! Men , jag är ju så, att jag kämpar, och samtalar med mig själv, jag försöker låta det logiska ta över rädslan. För det är inget annat än kroppens alarmsystem som sätts igång. Det är fel i mitt system. Alla grejer som har hänt, mina föräldrar som blev sjuka och dog i min ålder, min hjärnblödning, min uppväxt osv. Inte så jäkla konstigt kanske att man reagerar. Mina alarmsystem har ju blivit superkänsliga och reagerar på minsta lilla. Ingen kan väl ta sig genom år av destruktivitet utan att påverkas på något sätt.    

Men eftersom jag har denna inbyggda fighting spirit så brukar det lösa sig, på ett eller annat sätt. Jag kämpar på och ger upp det gör jag aldrig. Bara en sån sak som att sätta ord på det man upplever kan göra underverk. Så börja berätta och prata mera gott folk! 

sitter vid fönstret och tittar ut på det grå vädret med regnet hängandes i luften. om nån halvtimme ska jag ge mig ut och springa. hur långt får vi se, men känner idag att jag ska pressa mig lite. har inte sprungit mycket denna vecka pga att jag inte känt mig okej, varit hemma från jobbet och varit hängig som tusan. igår var jag hos läkaren oc kollade blodtrycket som var helt normalt, hon beställde även prover som jag ska ta fastande på måndag. skönt att få kolla upp.

igår fick jag en sån enorm kick från en vän som berättade om  personliga saker jag hade hjälpt henne genomfört genom att ha hjälpt mig själv. blir så otroligt stolt och glad när jag får höra sånt där. jag älskar verkligen personlig utveckling och när man får kvitto på att min historia faktiskt kan hjälpa någon annan, ja , den känslan är stor och mäktig.

idag ska jag och barnen gå till simhallen. älskar att bada, både dom och jag!:-)

ha en trevlig helg alla som läser detta!

jag är hemma från jobbet idag. helt körd i kroppen, känner mig febrig fast har tydligen ingen. våran kaninhona födde hux flux 3 ungar för 4 dagar sen. det var sjukt. smitningsolycka som bar frukt. 2 dog dock men har kvar en liten kämpe som vi nu pysslar om. djur är bra för humöret. har alltid älskat djur. mer än människor när jag var yngre.

så nu ligger jag i soffan och glor, halkade dit rejält idag med maten så har tryckt i mig allt möjligt. måste ju dock säga till mig själv " bra jobbat Martina, det var ju hela 6 veckor sist"  så hade ångest nån minut sen sket jag i det. positiva tankar!

jag ringde VC idag och bokade både läkare och psykolog. har haft såna turer med panikångest så känner att jag behöver proffessionell hjälp med det. kanske ta några prover oxå hos läkaren. better safe then sorry.  jag har en riktig jäkla fobi för undërsökningar , spciellt att ta blodrycket. får nästan dödsångest. vet, det låter skitfånigt men det har sina orsaker från förr.nåväl, nu ska jag gå dit iaf. punkt slut.

i morgon hoppas jag på en morgonpromenad om jag pallar.

Jag har inte varit hemma hos min fostermor på flera år.  När vi ses ska hon alltid överdrivet kramas och pussas på kinden. Hon ska alltid börja prata om hur bra hon ¨mår och hur bra allting går. Och alltid alltid, alltid kommenterar hon min kropp. Oftast får jag höra ” men vad smal du blivit” jag fattar inte riktigt denna hets för utseenden och vikt som hon alltid har haft.  Hon frågar alltid hur min bror mår men när jag börjar prata om hur han egentligen har det slutar hon lyssna och börjar genast prata om sig själv igen. Det är alltid samma visa och procedur. Jag håller alltid tyst, finns inget att tjafsa med denna märkliga kvinna om. Jag himlar lite med ögonen och lyssnar på hennes patetiska redogörelser av sitt liv. För hon är riktigt, riktigt patetisk. Och med henne har vi spenderat 9 år? Jag fattar på riktigt inte hur vi stod ut. Idag när jag var där var besöket annorlunda. jag var där för att ta adjö av henne och mitt gamla liv. Jag var där för att se henne i ögonen en sista gång och sen aldrig mer träffa henne. Säga upp min relation med henne. Hon är inte min mamma och har aldrig varit och kommer aldrig att bli.

När jag ringer på dörren känner jag mig lite obehaglig till mods, hjärtat bankar lite, jag känner att jag automatiskt kopplar på tuffheten, en sammanbiten och svårfångad martina som kan stå emot. När hon öppnar dörren känner hon först inte igen mig. Av chock tror jag. Sen får jag världens kram och genast börjar det meningslösa tugget. ” vad smaaaaaal du har blivit” hon synar min kropp från topp till tå. ” men , martina vad smaaaaal du är, hur har du gjort?” jag säger lite syrligt att vi kanske kan  prata om nåt annat än min kropp nån gång.

Frågar hur hon mår och som vanligt mår hon sååå bra och hon har träffat en kille och såååå käääär. Haha allt detta är så sjukt komiskt. I hennes fantasivärld kanske.

Hon frågar var min bror bor och jag svarar ” han bor på härbärge, han är hemlös” hon vill plötlsigt att han ska ringa henne men jag svarar bara ”nej, han vill inte ha nån kontakt med dig”  

Hon frågar vad jag gör nu förtiden och jag svarar att jag håller på att skriva en bok. Hon svarar” oj, en bok, vad ska den handla om då?”

” den ska handla om mitt liv och alla prövningar jag fått utstå sen barnsben” jag tillägger ” jag har ju inte haft en direkt normal barndom, eller vad tycker du?” och då tänder hon till .  hon kliver genast i sin martyrroll att hon minsann gjort så gott hon kunnat och att jag inte vet nånting om hennes bakgrund. Ja absolut svarar jag, det har jag verkigen förstått därför att konstant trycka ner 2 små barn kan inte vara nånting som en fullt frisk person gör.

Jag fortsätter ” jag   är dock  jävligt stark och jag har   tagit mig upp och fram trots skiten du  har utsatt mig för. Jag ska lyckas i livet och när jag är klar med boken ska jag skicka ett signerat ex till dig, bra va? ”

Med dom orden känner jag att jag är klar, jag kan inte sitta kvar i den där sunkiga soffan och utsätta mig för hennes närhet längre.  När jag reser mig säger jag ” jag kommer inte tillbaka” då ändrar hon sig, då tar hon fram sitt andra säkra kort i hennes manipulativa väsen, tårar. Finns ingen som är så bra på att vara ett offer som hon. Med plutig mun frågar hon ” är du arg på mig?” nej, siv, jag har slutat vara arg på dig. Jag tycker bara du är tragisk. Du har aldrig nånsin bett om ursäkt och alllt handlar bara om DIG.  Hon börjar snyfta och säger ” förlåt, jag har misslyckats, jag kan inte dra tillbaka tiden” jag känner att nu vill jag bara vända henne ryggen. Jag ser henne i ögonen och hon snyftar tillgjort. jag skakar bara på huvudet och ler lite  sen vinkar jag hejdå och tar mig ut därifrån, ut i friska luften. åh vad skönt det är att andas frihet.