”Jag tror på dig”

Jag har under mitt snart 39-åriga liv aldrig känt att någon tror på mig. Alltså jag menar inte att jag är en lögnhals utan att någon tittar mig rakt i ögonen och säger :  jag tror på dig. Du har enorma resurser. 

Jag har alltid fått höra att jag är stark och att jag måste vara en kämpe som gått genom så sjukt mycket under min uppväxt och alla traumatiska upplevelser. Jo, absolut, jag är en överlevare, en fighter. Men jag har ju aldrig haft någon tro på mig själv. Och jag har nog aldrig hört :  Jag tror på dig! Du kan nå framgång!

För en vecka sedan var jag deltagare på KBKhälsocamp och där träffade jag den personen som tog mig åt sidan och sa : förstår du hur unik du är? Du är en krigare och du kan göra allt du vill. Jag stod och nickade medans alla positiva ord genomsyrade mig och satte sig rakt in i hjärtat.  Jag tror på dig! Och jag svarade lite chockat: ja, jag hör vad du säger och det sjuka är att jag faktiskt tror på vad du säger.  För första gången i mitt liv kan jag känna en tro på mig själv. Eller så kanske jag har haft en tro men behövt någon, bara en endaste person som bekfräftar min känsla. Och det har jag nu. Hur coolt är inte det?

Jag är redo! Jag ska krossa mina demoner till obefintlighet. Eller så kanske jag har kvar dom som en drivkraft.  Nånstans där bak i bussen. Som jag bjuder på te då och då för att fatta hur långt jag kommit.

Fuck the demons!