Hur börjar man skriva en bok om sig själv? Hur ska man gå tillväga för att få ihop en barndom som bestått av misshandel, övegrepp och vanvård på pränt? Kommer det öppna upp sår som jag inte orkar kännas vid? Kommer jag orka lappa ihop mig själv när jag går in på djupet av det jag bär på, mina minnen, mina minnen som delvis är förträngda pga den enkla anledningen att jag inte haft styrkan och orken att minnas. Hur kunde det bli så fel? Det är dags att skriva min bok, berätta min viktiga historia. Det är dags att ta ansvar för den 8-åriga tjejen som blev lämnad ensam i kaoset.

Jag trodde hela mitt unga vuxna liv att jag hade en bra självkänsla, den där tuffa attityden som signalerar ”lämna mig ifred”, den där självkänslan som egentligen bara var en fasad. Jag intalade mig att om jag inte släpper in människor i mitt liv igen kan ingen skada mig , ingen skulle kunna hacka sig genom det hårda skalet och orsaka ännu mer smärta, sorg och desperation. Jag satt ofta på mitt rum när jag var liten och försökte stänga ute ondskan. Jag stängde dörren och tog fram min keybord och fantiserade att jag var en stjärna, någon annan, någon som betydde något , någon som var viktig och söt. Tryggheten och egenvärdet hade hon tagit ifrån mig. Sakta men säkert bröt hon ner den där lilla tjejen som i sin allra största sorg och förvirrande ensamhet behövde henne som mest. Hon tog ifrån mig rätten att vara barn, hon tog ifrån mig rätten att utvecklas och hon tog ifrån mig rätten att känna trygghet. Hon hånade, slog och förödmjukade mig i 9 års tid. Detta är min histora om ett maskrosbarn. Ett maskrosbarn som kallades horungen.