Det finns en sak jag brukar tänka mycket på mellan varven och må dåligt över och få skuldkänslor för. Och det är perioden när min äldsta dotter föddes. 
Jag led av en fruktansvärd förlossningsskräck när jag var gravid med henne. Lyckan att hon var där inne stördes nästan helt av min skräck. Det var som att jag bara inte trodde på att jag skulle fixa det. Jag kommer dö. Bli tokig. Förlora förståndet. Jag hade känt min sambo i ca 2 år när vi blev gravida. Eftersom mitt liv i princip var ett enda stort kaos fram tills dagen jag träffade honom så var det lite av en chock för mig att gå från kaos till lugnet själv och jag hade svårt att hantera detta nya liv. Kroppen var så van vid känslokickar att jag nästan saknade det gamla destruktiva, det vana och bekanta i mitt liv. Man är liksom lite trygg I sin egen misär.

Jag bearbetade min förlossningsskräck hos en kurator varannan vecka fram till födseln.

Jag gick från att kräva kejsarsnitt till att försöka föda vanligt. Och det gjorde jag och det gick över alla förväntningar.

Vilken superkvinna jag kände mig som! Hade JAG lyckats få ut den där lilla människan? JAG? Som ständigt haft den där djävulen på ena axeln som matat mig med självhat och förakt. Men jag grejade det med bravur.
Tiden efteråt blev dock en känslomässig berg & dalbana där jag kastades mellan fullständig lycka och samtidigt en enorm mental trötthet. Jag kunde inte knyta an till min bebis. Jag fattade ingenting. Då.  Jag kunde inte känna lyckan. Jag kände mig bara less o hade lust att bara ge upp. Idag fattar jag att jag måste ha drabbats av en depression. Alla tvära kast i mitt liv blev för mycket och jag kunde inte hantera det nya " perfekta" svenssonlivet .Jag var så trasig i själen och jag funderade mycket och var LIVRÄDD att jag skulle bli som min fostermamma. Detta ständiga självtvivel i alla situationer .
Idag är min relation till mina barn stark, ärlig och kärleksfull ,dom är mitt varför.  Dom är mitt liv. Jag förstår varför det var som det var och även om jag ibland känner mig ledsen  för att jag inte var närvarande till 100% den första tiden så vet jag att det jag gör för mig själv idag det gör jag även för dom. styrkan i att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.