Jag har inte varit hemma hos min fostermor på flera år.  När vi ses ska hon alltid överdrivet kramas och pussas på kinden. Hon ska alltid börja prata om hur bra hon ¨mår och hur bra allting går. Och alltid alltid, alltid kommenterar hon min kropp. Oftast får jag höra ” men vad smal du blivit” jag fattar inte riktigt denna hets för utseenden och vikt som hon alltid har haft.  Hon frågar alltid hur min bror mår men när jag börjar prata om hur han egentligen har det slutar hon lyssna och börjar genast prata om sig själv igen. Det är alltid samma visa och procedur. Jag håller alltid tyst, finns inget att tjafsa med denna märkliga kvinna om. Jag himlar lite med ögonen och lyssnar på hennes patetiska redogörelser av sitt liv. För hon är riktigt, riktigt patetisk. Och med henne har vi spenderat 9 år? Jag fattar på riktigt inte hur vi stod ut. Idag när jag var där var besöket annorlunda. jag var där för att ta adjö av henne och mitt gamla liv. Jag var där för att se henne i ögonen en sista gång och sen aldrig mer träffa henne. Säga upp min relation med henne. Hon är inte min mamma och har aldrig varit och kommer aldrig att bli.

När jag ringer på dörren känner jag mig lite obehaglig till mods, hjärtat bankar lite, jag känner att jag automatiskt kopplar på tuffheten, en sammanbiten och svårfångad martina som kan stå emot. När hon öppnar dörren känner hon först inte igen mig. Av chock tror jag. Sen får jag världens kram och genast börjar det meningslösa tugget. ” vad smaaaaaal du har blivit” hon synar min kropp från topp till tå. ” men , martina vad smaaaaal du är, hur har du gjort?” jag säger lite syrligt att vi kanske kan  prata om nåt annat än min kropp nån gång.

Frågar hur hon mår och som vanligt mår hon sååå bra och hon har träffat en kille och såååå käääär. Haha allt detta är så sjukt komiskt. I hennes fantasivärld kanske.

Hon frågar var min bror bor och jag svarar ” han bor på härbärge, han är hemlös” hon vill plötlsigt att han ska ringa henne men jag svarar bara ”nej, han vill inte ha nån kontakt med dig”  

Hon frågar vad jag gör nu förtiden och jag svarar att jag håller på att skriva en bok. Hon svarar” oj, en bok, vad ska den handla om då?”

” den ska handla om mitt liv och alla prövningar jag fått utstå sen barnsben” jag tillägger ” jag har ju inte haft en direkt normal barndom, eller vad tycker du?” och då tänder hon till .  hon kliver genast i sin martyrroll att hon minsann gjort så gott hon kunnat och att jag inte vet nånting om hennes bakgrund. Ja absolut svarar jag, det har jag verkigen förstått därför att konstant trycka ner 2 små barn kan inte vara nånting som en fullt frisk person gör.

Jag fortsätter ” jag   är dock  jävligt stark och jag har   tagit mig upp och fram trots skiten du  har utsatt mig för. Jag ska lyckas i livet och när jag är klar med boken ska jag skicka ett signerat ex till dig, bra va? ”

Med dom orden känner jag att jag är klar, jag kan inte sitta kvar i den där sunkiga soffan och utsätta mig för hennes närhet längre.  När jag reser mig säger jag ” jag kommer inte tillbaka” då ändrar hon sig, då tar hon fram sitt andra säkra kort i hennes manipulativa väsen, tårar. Finns ingen som är så bra på att vara ett offer som hon. Med plutig mun frågar hon ” är du arg på mig?” nej, siv, jag har slutat vara arg på dig. Jag tycker bara du är tragisk. Du har aldrig nånsin bett om ursäkt och alllt handlar bara om DIG.  Hon börjar snyfta och säger ” förlåt, jag har misslyckats, jag kan inte dra tillbaka tiden” jag känner att nu vill jag bara vända henne ryggen. Jag ser henne i ögonen och hon snyftar tillgjort. jag skakar bara på huvudet och ler lite  sen vinkar jag hejdå och tar mig ut därifrån, ut i friska luften. åh vad skönt det är att andas frihet.