På denna bild är jag 15 år gammal. Som ganska uppenbart är att jag inte är ett dugg överviktig. Ändå har jag en känsla när denna bilden tas att jag är äcklig,tjock,  ful och värdelös.  Helt pga att jag fått det inpräntat   I stort sett varje dag. Men det är inte det dåliga och destruktiva jag ser när jag kollar på den där tjejen. Jag ser en jäkla fighting spirit i henne. Hon skrsttar, skojar och är galen med sina kompisar. Hon står emot och kämpar mot den som vill henne illa. Hon slåss för sig själv och för sin bror. Och jävlar som jag har fajtats! Jag beundrar det hos mig själv att jag är så jäkla envis. Jag kommer ihåg otaliga gånger när min fajting spirit hjälpt mig. Det har varit så bisarra situationer som jag själv satt mig i men som nästa sekund oxå räddas av mig själv. Hur många gånger har jag inte sagt att jag ska ta livet av mig? För att i nästa sekund ringa 112 och be om hjälp. Absolut, jag har fått mina törnar och ärr i själen genom åren och vissa perioder i livet har jag bara känt mig så bitter och arg.  Med all rätt. Men det dröjer aldrig länge förrän jag är på banan igen och fortsätter kampen..

I skrivande stund kämpar jag mycket med min panikångest, ja alltså inte just nu, men den kommer titt som tätt i alla möjliga situationer. Är vansinnigt rädd för att bli sjuk, för att dö och varje extraslag på hjärtat eller varje konstig muskelspänning tolkar mitt undermedvetna som nåt farligt o att katastrofen är nära. Jag kan termerna, jag kan ångest, jag vet orsaken till den. Men vilken kamp det är med mig själv i dom lägena! Jag försöker tänka logiskt när kroppen bara skriker o vill bort, bort, bort! Jag vill inte vara med, jag vill inte ha den där känslan!!! Men , jag är ju så, att jag kämpar, och samtalar med mig själv, jag försöker låta det logiska ta över rädslan. För det är inget annat än kroppens alarmsystem som sätts igång. Det är fel i mitt system. Alla grejer som har hänt, mina föräldrar som blev sjuka och dog i min ålder, min hjärnblödning, min uppväxt osv. Inte så jäkla konstigt kanske att man reagerar. Mina alarmsystem har ju blivit superkänsliga och reagerar på minsta lilla. Ingen kan väl ta sig genom år av destruktivitet utan att påverkas på något sätt.    

Men eftersom jag har denna inbyggda fighting spirit så brukar det lösa sig, på ett eller annat sätt. Jag kämpar på och ger upp det gör jag aldrig. Bara en sån sak som att sätta ord på det man upplever kan göra underverk. Så börja berätta och prata mera gott folk!