Vaknar upp denna söndagsmorgon med ett rus i kroppen. Och nej, jag är inte full fortfarande utan ett rus av stolthet.

Igår var det min fina vän Marias bröllopsdag. Och vilken dag det blev! Strålande solsken, härliga människor och kärlek i överflöd mellan brudparet.

Jag hade haft en inre önskan att när den dagen kommer då maria ska gifta sig då vill jag stå där i fin klänning och hålla ett tal till henne. Jag trodde faktiskt aldrig jag skulle våga. 

Efter min hjärnblödning förvärrades min panikångest och jag hade liksom förlikat mig med att nej, sånt där är inget för mig. Lika bra att ta det lugnt och inte utsätta sig för såna saker. Saken är ju bara den att när jag väl har börjat gå till djupet av min kärna där inne så är det inte alls den jag är. Jag vill utmana mig, jag vill känna adrenalinet flöda, jag vill leva, inte bara överleva. Så jag bestämde mig för att gå in i mig själv och känna efter vad VILL jag EGENTLIGEN? Jo, jag vill ju stå där och hålla tal för min bästa vän. Och jag gjorde det! Jag stod där i min fina klänning och höll det där talet och jag är så lycklig att jag vågade utmana mig själv. 

Några rader ur talet som fick mina känslor att bubbla upp:

Skrattet är vårat signum. Jag vill tacka dig för det, jag vill tacka dig för att du varit min vän när det stormat runt omkring. Jag vill tacka dig för att våran vänskap har varit en självklarhet när inget annat har varit det. Jag vill tacka dig för att du fått mig att känna mig viktig när ingen annan gjort det.

Snart ska jag åka in till stan med barnen och träffa en annan vän som betyder massor. Hon räddade ju praktiskt taget mitt liv. Mer om det i ett annat inlägg :-)

FTD!