Har precis kommit in från en kvällsjogg längs med min vackra strandpromenad. alltså, den känslan när man har vekat fram och tllbaka en timme innan man ger sig ut, ska jag springa ikväll? orkar jag? nää, fan jag skiter i det! och sen efter 5 minuter helt plötsligt drar på sig träningskläderna och går ut och levererar ett jävligt svettigt löppass! ja, den känslan är liksom helt fantastisk. det fanns inte på kartan förr om åren att välja motion framför soffan och tvn.mitt liv har verkligen gått från extrem kaos till fullständig insikt. det har tagit en massa år och mitt "varför" har jag precis hittat. på bilden nedan är jag 26 år och helt omedveten om min misshandel av mig själv. då var det en tid av väldigt mycket alkohol, tabletter och destruktiv sex som dövning. jag fullkomligt frossade i dåliga relationer och ägnade ingen kärlek alls till mig själv. jag kommer ihåg den där 26-åringen, hon flåsade i trappor och första gången på ett löpband pallade hon 1 minut. 

så här sitter jag sjukt nöjd att jag efter 7 löppass på 3 veckor  klarar 4 km. man ska aldrig jämföra sig med andra men jag gillar att jämföra mig med mig själv och hur det var då. väldigt fascinerande faktiskt. då fokuserade jag på att överleva, nu fokuserar jag på att lära mig leva. så sjukt mycket roligare:-)

  nu vs då      min vy när jag springer