Sitter denna lördagmorgon och reflekterar och känner. jag har en otrolig tjej i min närhet, hon är 15 år gammal och helt fantastisk! den resan hon har gjort påminner mycket om min egen resa när jag var lika gammal.så mycket smärta och sorg men lika mycket power och kämpaglöd! jag är inte ett dugg orolig för henne, nu bor hon tryggt och är omgiven av människor som älskar henne. hon är så stark och modig och vågar stå upp för sig själv! Hon skickade ett sms till mig att jag inspirerar henne och jag riktigt kände hennes motivation och energi i dom raderna.

när jag var liten bodde jag med en styvmamma som dagligen tryckte ner mig, kallade mig tjock, ful och värdelös. hela hennes liv verkade gå ut på att vara elak och jävlig och det sabbade min självkänsla och något jag måste bearbeta för att få tillbaka. jag om någon vet hur det känns att vara 12 år och redan där tappa tron på mänskligheten. Att få lära sig att slå tillbaka och stå stark mot hatet gjorde mina murar skyhöga. INGEN kunde komma åt mig, jag var tuff och hård, och att gråta var ett nederlag, då hade ju hon vunnit. det var min överlevnadsstrategi. inte visa, inte visa , inte visa. många nätter låg jag ihopkurad i min säng , grät så jag knappt fick luft och  ropade tyst på min mamma som inte längre fanns. men aldrig att jag visade henne det. då skulle hon skratta mig rakt upp i ansiktet och håna mig för det.

Därför läser jag den starka 15-åringens sms om och om igen. jag känner i varenda cell i kroppen för henne. jag är lättad att hon får kärlek varje dag och jag är så otroligt stolt över att jag inspirerar henne till att forstsätta.

" Du är en stor inspirationskälla för mig"