Min pappa, maratonlöparen

Min pappa var en sportig kille. När han var ung och frisk spelade han mycket fotboll och var duktig målvakt. Sedan träffade han min mamma  och åren gick och antar att han kom ifrån sporten.

Han blev överviktig och fick diabetes.Det var då han började löpträna. Han älskade det.

Vikten rasade och han började springa lopp. Han sprang marathon, Göteborgsvarvet , Lidingöloppet.

Det är så jag minns honom, som en löpare. En stark löpare.  Det känns extra speciellt nu eftersom jag idag gjorde mitt första löpträningspass. Jag ska bli en löpare. Som min pappa.  Jag ska hedra hans minne varje gång jag tar mig ut i skogen. Varje gång det är kämpigt och tufft, varje gång det går som en dans, jag ska tänka på min pappa, maratonlöparen och hoppas han ser mig och min förändring.

Idag joggade jag i lugnt tempo i 20 min. kändes lätt även om det alltid känns tungt med dom kilona man går runt och bär på. Jag tänker att om det ändå funkar att springa när man väger 93 härliga kilon, hur ska det då kännas i takt med att kilona försvinner? Återstår att se! Spännande resa ska det bli i alla fall och pappa, jag tror nog du ser mig, du finns i varje steg jag springer!

Har inte så många foton på mina föräldrar men denna fick jag precis av min storebror som har det i ram på väggen.

Min pappa, maratonlöparen, mitt stolta ursprung! detta är mitt arv, inte den destruktiva fosterfamilj vi blev placerade i, detta är mitt blod. min starka pappa!