Sitter denna lördagmorgon och reflekterar och känner. jag har en otrolig tjej i min närhet, hon är 15 år gammal och helt fantastisk! den resan hon har gjort påminner mycket om min egen resa när jag var lika gammal.så mycket smärta och sorg men lika mycket power och kämpaglöd! jag är inte ett dugg orolig för henne, nu bor hon tryggt och är omgiven av människor som älskar henne. hon är så stark och modig och vågar stå upp för sig själv! Hon skickade ett sms till mig att jag inspirerar henne och jag riktigt kände hennes motivation och energi i dom raderna.

när jag var liten bodde jag med en styvmamma som dagligen tryckte ner mig, kallade mig tjock, ful och värdelös. hela hennes liv verkade gå ut på att vara elak och jävlig och det sabbade min självkänsla och något jag måste bearbeta för att få tillbaka. jag om någon vet hur det känns att vara 12 år och redan där tappa tron på mänskligheten. Att få lära sig att slå tillbaka och stå stark mot hatet gjorde mina murar skyhöga. INGEN kunde komma åt mig, jag var tuff och hård, och att gråta var ett nederlag, då hade ju hon vunnit. det var min överlevnadsstrategi. inte visa, inte visa , inte visa. många nätter låg jag ihopkurad i min säng , grät så jag knappt fick luft och  ropade tyst på min mamma som inte längre fanns. men aldrig att jag visade henne det. då skulle hon skratta mig rakt upp i ansiktet och håna mig för det.

Därför läser jag den starka 15-åringens sms om och om igen. jag känner i varenda cell i kroppen för henne. jag är lättad att hon får kärlek varje dag och jag är så otroligt stolt över att jag inspirerar henne till att forstsätta.

" Du är en stor inspirationskälla för mig"

Jag vaknade i morse av att jag kallsvettades och kände mig konstig ovh Tänkte bara, NEEEEEJ, får inte bli sjuk nu! det  höll i sig under dagen och hade bara en sådan trött känsla i kroppen.

jag hade bestämt med Pt-Petra, en av dom tränarna vi hade på kbkhälsocamp, att jag skulle följa med henne på trail, skogslöpning, ikväll och jag var såå taggad inför det men fick skjuta upp det för att jag inte var i form dock tänkte jag  att en promenad blir bra.

Sagt och gjort, på med träningskläder och ut i spåret. Efter en stund kändes det lite trist att bara gå ( ständigt så  jävla rastlös haha) så jag började småjogga lite och det slutade med att jag joggade 20 min och nu har jag precis kommit in, tagit en dusch och känner mig sjukt nöjd att jag faktiskt inte nöjde mig med en promenad!

Denna första vecka med både kost & träningsschema  har resulterat i en minskning med 1.4 kg. tjohooo!!

 KÖR BARA KÖÖÖÖÖR! nu är jag fan igång! Detta år blir spännande mina vänner!

Min pappa, maratonlöparen

Min pappa var en sportig kille. När han var ung och frisk spelade han mycket fotboll och var duktig målvakt. Sedan träffade han min mamma  och åren gick och antar att han kom ifrån sporten.

Han blev överviktig och fick diabetes.Det var då han började löpträna. Han älskade det.

Vikten rasade och han började springa lopp. Han sprang marathon, Göteborgsvarvet , Lidingöloppet.

Det är så jag minns honom, som en löpare. En stark löpare.  Det känns extra speciellt nu eftersom jag idag gjorde mitt första löpträningspass. Jag ska bli en löpare. Som min pappa.  Jag ska hedra hans minne varje gång jag tar mig ut i skogen. Varje gång det är kämpigt och tufft, varje gång det går som en dans, jag ska tänka på min pappa, maratonlöparen och hoppas han ser mig och min förändring.

Idag joggade jag i lugnt tempo i 20 min. kändes lätt även om det alltid känns tungt med dom kilona man går runt och bär på. Jag tänker att om det ändå funkar att springa när man väger 93 härliga kilon, hur ska det då kännas i takt med att kilona försvinner? Återstår att se! Spännande resa ska det bli i alla fall och pappa, jag tror nog du ser mig, du finns i varje steg jag springer!

Har inte så många foton på mina föräldrar men denna fick jag precis av min storebror som har det i ram på väggen.

Min pappa, maratonlöparen, mitt stolta ursprung! detta är mitt arv, inte den destruktiva fosterfamilj vi blev placerade i, detta är mitt blod. min starka pappa!

Vaknar upp denna söndagsmorgon med ett rus i kroppen. Och nej, jag är inte full fortfarande utan ett rus av stolthet.

Igår var det min fina vän Marias bröllopsdag. Och vilken dag det blev! Strålande solsken, härliga människor och kärlek i överflöd mellan brudparet.

Jag hade haft en inre önskan att när den dagen kommer då maria ska gifta sig då vill jag stå där i fin klänning och hålla ett tal till henne. Jag trodde faktiskt aldrig jag skulle våga. 

Efter min hjärnblödning förvärrades min panikångest och jag hade liksom förlikat mig med att nej, sånt där är inget för mig. Lika bra att ta det lugnt och inte utsätta sig för såna saker. Saken är ju bara den att när jag väl har börjat gå till djupet av min kärna där inne så är det inte alls den jag är. Jag vill utmana mig, jag vill känna adrenalinet flöda, jag vill leva, inte bara överleva. Så jag bestämde mig för att gå in i mig själv och känna efter vad VILL jag EGENTLIGEN? Jo, jag vill ju stå där och hålla tal för min bästa vän. Och jag gjorde det! Jag stod där i min fina klänning och höll det där talet och jag är så lycklig att jag vågade utmana mig själv. 

Några rader ur talet som fick mina känslor att bubbla upp:

Skrattet är vårat signum. Jag vill tacka dig för det, jag vill tacka dig för att du varit min vän när det stormat runt omkring. Jag vill tacka dig för att våran vänskap har varit en självklarhet när inget annat har varit det. Jag vill tacka dig för att du fått mig att känna mig viktig när ingen annan gjort det.

Snart ska jag åka in till stan med barnen och träffa en annan vän som betyder massor. Hon räddade ju praktiskt taget mitt liv. Mer om det i ett annat inlägg :-)

FTD!